Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1853, sida 1

ter den andra, och såg rätt märkvärdiga ting, men ingenting underbart eller onaturligt. Äfven detta grufbesök upprepades många gånger. En afton hade han låtit nödga sig att deltaga uti en tillställning af officerarne vid krigsakademien; man pratade och skämtade muntert, och Rudberg, som var en älskvärd sällskapsman när han ville, en gentleman i alla bemärkelser, deltog i samtalet. Plötsligt märkte de närvarande, att Rudberg stod ensam, afsides vid ett fönster, men talade högt, lyssnade emellanåt med den lifligaste uppmärksamhet, och gaf liksom svar på frågor, med den fullkomligaste redighet och noggrannhet; men man hörde naturligtvis icke den med hvilken han talade, eller trodde sig tala. Man omringade honom och begärde förklaring af honom. — Sågen J verkligen ingen? frågade han utan sörlägenhet, i detsamma den obekante, som midt i det glada sällskapet uppenbarat sig för honom, försvann. Ingen hade naturligtvis sett någon obekant. Han meddelade sig nu helt och hållet, till allas förundran. Man förklarade det genast som ett hos honom af ansträngning framalstradt öfverretningstillstånd, man benämnde det med det namn professor Hvasser i Upsala, som beskrlsvit denna sjukdom, gifvit deråt, nemligen prosopopd, ett tillstånd, då menniskan utom sig ser tydliga föremål, som hennes inbillning framalstrar. — I sådant fall skulle jag vara sjuk, svarade Rudberg, men det förnekar jag alldeles. — Det hör just till detta tillstånd, att den sjuke känner sig frisk; nerverna äro i sin högsta spänning, men färdiga att brista, och det kan plötsligt sluta med döden, eller det som är ännu värre, — galenskap. Antingen skulle nu fysikern erkänna möjligheten af