Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1853, sida 1

språk; de äro skapade af ett förgängligt ämne och slappas slutligen, äfven hos den outtröttligaste, men när hon spelar, stärkas de; de liksom bada sig till ny helsa i hennes toner. Vill ni försöka? Den sköna frun satt redan vid ett fortepiano, och en kaskad af välljud stänkte kring rummet. De begge herrarna satte sig till sitt arbete, det gick dubbelt lättare än annars; den främmande hade sagt sannt, tonerna ökade nervernas, hjernans, tankens spänstighet. Först när denna nya, glänsande, välljudande uppenbarelse försvunnit, såg Rudberg, som sjelf icke hade något fortepiano, med undran på den tomma väggen, der det nyss stått och ljudat så herrligt. Detta förnyades flera gånger, frun beledsagade numera alltid sin man, och Rudberg räknade denna tid som den lyckligaste i sin lesnad. Ehuru sjerran från all låg afund, önskade han sig många gånger att den sköna skulle tulhöra honom, och icke försvinna så fort, utan stanna hos honom för alltid. Han yttrade aldrig någonting för sina vänner om sina hemlighetsfulla gäster; hvarje gång han, utom sina rum, ville öppna munnen derom, föreföll alltsammans som en orimlighet. En gång kom den obekante, nästan hastigare än annars, och sade: Har ni lust att följa mig på en liten utflygt till de Böhmiska grusvorna 2. — Alltför gerna! svarade Rudberg. Och inom en handvändning vandrade han med sin lärde vän uti ett ofantligt grufschackt, såg arbetarne i sina stora hattar och egna drägter hänga mellan klipporna och arbeta vid skenet af sprakande bloss. Han hörde den jemna hackningen, kände den med osunda dunster uppfyllda luften, och märkte sig sjelf utstyrd i en grufbesökares drägt. Gemensamt med sin följeslagare undersökte han den ena mineralstuffen ef