Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1853, sida 2

Riksdagen. Plenum den 21 dennes. Hos Ridderskapet och Adeln förekom en lång diskussion om jernvägar, framkallad af grefve A. v. Rosens anmärkningar vid Kgl. M:ts proposition, jemte hans cgen motion ang. sättet för jernvägars anläggande till billigaste pris och utan uppoffring för staten. Grefven gick ut från åsigten, att jernvägarne borde utföras af fria bolag, under statens uppsigt och garanti, men att staten ingalunda borde göra sig till monopol att anlägga hufvudbanor i riket. Häremot invändes af frih. Palmstjerna: att staten icke förbehållit sig ett sådant monopol, alldenstund det stode enskilte fritt, att anlägga icke blott smärre banor, utan äfven banor i annan rigtning än den af staten föreslagna. Hvad grefve Rosens egen motion anginge, så betvislade tal. icke att entreprenörerna, som grefven omnämnt, ville besörja banors anläggning, men detta skulle de vilja för sin fördel och ej för svenska statens. Stats-obligationerna, utfärdade till deras garanti, innebure i sjelfva verket föga fördel. Alt entreprenörerne skulle få bilda bolag, större eller mindre, vore ju detsamma, som att de till hvilka personer som helst kunde öfverlåta banornas anläggning. Kontraktet gaf äfven entreprenörerne rättighet, att öfverge alltsammans, i fall af något bristande i vilkorens uppfyllande, hvad hade staten då för säkerhet? Förslagen till jernvägar skulle uppgöras af entreprenörerne och ej af staten; tydligen högst olämpligt. Staten skulle sålunda åt fremmande personer öfverlåta rättigheten att bestämma afgifterna på jernvägarna m. m. Staten skulle tydligen kunna blifva underkastad vilkor, dem den ej borde erkänna. Au göra engelska urdersåter till herrar öfver kommunikationerna inom riket vore väl föga tillbörligt, Och dessutom, hvad fördel skulle staten hafva af att sålunda lemna jernvägsanläggningen åt ett fremmande bolag. Kostnaden skulle icke blifva mindre d v. s. beloppet af statsobligationerna skulle blifva ungefär detsamma i fall staten eller entreprenörerne anlade vägen. Räntan skulle i sednare fallet bestämmas af entreprenörerne, i förra deremot af rikets ständer, som kunde rätta den efter omständigheterna. Tal. betviflade äfven, att vägarpe skulle skyndsammare anläggas af entreprenörerne än af staten. Dessutom skulle det bero på dessa förra alt uppebålla arbetet, då deremot staten kunde bestämma huru långt detta borde framskrida för hvarje år. Många olägenheter, men ingen tydlig vinst, skulle genom ett sådant förslag uppkomma. Hr v. Troil, Sam. anförde ytterligare skal emot grefve Rosen och för regeringens förslag, framhållande egentligen risken af utländska entreprenörer, då dessa kunna komma i falissement; då krig kunde utbryta m. m. genom hvilket allt de svenska statspappernas kredit skulle skadas, o. s. v. Hr Hjärne ansåg äfven att staten borde anlägga hufvudbanorna, samt föreslog, 1:o att jernvägen mellan Götheborg och Stockholm skulle ske på statens bekostnad, 2:0 att 20,000 rdr skulle anslås till undersökningskostnader, och 3:0 DLI Im —