Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1853, sida 2

alltsör klar och obarmhertig, för att han skulle kunna misstaga sig på den, när han känner sig alltför olycklig i sitt ensamma och ullesvade tillstånd, då skall minnet af hans son och Blignieux angripa honom med större kraft, då, Albert, skall ni en dag få se hr d-Esparon komma och klappa på er dörr och söka skydd under ert tak, lik en pilgrim, som är utmattad af sin resa. Inträffar detta, så bör ni mottaga honom; han skall då småningom hafva sett alla de anspråk och förhoppningar, som han haft på lifvet, gäckade. Under det att Albert lyssnade till alla dessa sorgliga förutsägelser, blef han ännu sorgsnare till mods. — Detta skulle således, sade han, blifva slutet på allt det, som ler till inbillningskraften oeh hjertat! I ljufva drömmar, J förtroendets och kärlekens genier, J våra unga dagars älskade syner!... J innehållen således ingenting annat än fara och osanning! Under detta samtal hade de närmat sig stora landsvägen. De kunde redan se den gamla ladan, på hvars dammiga halmtak solstrålarna lekte. Herr de Charveys vagn väntade honom vid krökningen af vägen, som skyddades emot solens hetta af några täta grupper vilda plommonträd. Postiljonen hade stigit af hästen, samt stod i god ro och rökte sin pipa. På en liten kulle till höger, hvars gräs, som ännu var grönt, stod i stark motsats till traktens gråaktiga färg, satt en ung flicka, som med den största njutning inandades luften ifrån bergen, och Som oupphörligt kastade sina blickar mot Blignieux. Då hon varseblef jhr de Charvey, steg hon genast upp och började springa emot honom med nästan barnslig lislighet; men då hon märkte, att han icke var ensam, saktade hon sitt lopp, Så att öfversten och Albert måste gå ett par steg, sedan hon stannat.