Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 2

Albert hade icke ett enda ögonblick vacklat i sitt beslut, då han lemnade Paris; men hoppet, förtroendet och nänryckningen hade vikit ifrån hans hjerta. Albert, som på en enda dag blifvit beröfvad alla sina barndoms och tidigaste ungdoms gyllene drömmar, inbillade sig, att hans själ var ödelagd för evigt, och att inga blommor kunde växa på dessa ruiner. Men allt eftersom han mer och mer närmade sig målet för sin resa, antog emellertid hans sorg, ehuru den icke aldeles utplånades, prägeln af en mildare melankoli. Då han lutade sig ut ur vagnen och varseblef de första bergstopparne af Dauphins, kände han sig gripen af denna rörelse, som åsynen af hemmets omgifningar och återkomsten till fäderneslandet förorsaka, sedan man genomgått lifvets vändpunkter. På några mils afstånd från Blignieux igenkände han hvarje buSke på vägen, hvarje trädgrupp och hvarje backe; det förekom honom dä, som om hans lif vore fastknutet vid den tråd, som han för fyra Månader sedan afslitit, och han riktade den frågan till sig sjelf, om dessa fyra månader icke voro en dröm. Då Albert kom till den gamlå ställe, der vägen, som leder till Bli ladan just till det gnieux, stöter tillI