Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1853, sida 3

han handlat under inslytande af de uppriktiga känslor, som Alberts duell och det derpå följande samtalet framkallat hos honom, och han hade i detta ögonblick aldeles icke tänkt på hertiginnan af Dienne; men denna afton hade åsynen af operasalongen, af hertiginnan och hennes nye tillbedjare, — kort sagdt: allt förenat sig om att öka faran; och vi hafva nyss sett, huru han dukade under för den. Lät väl hertiginnan föra sig bakom ljuset af honom? Gaf hon ännu en gång vika för denna bedårande inbillning, hvartill qvinnan så gerna hängifver sig för att trösta sig att kärlekens ord på deras läppar, hvilka en gång älskat dem, dock icke kunna vara aldeles blottade på sanning? Hade hon en obestämd aning om, att hon i den unge man, som hon säg sitta bredvid Octavians lediga plats, hade en rival att bekämpa? hade hon fått veta något om grefvens tilltänkta resa; och förmådde henne en återstod af koketteri eller fåfänga att förvissa sig om huru stor makt och hvilken grad af inflytande hon ännu var i stånd att utöfva? — Vare härmed huru som helst, sannt är, att samtalet efterhand blef lifligare; och ehuru det tydligen var uppfyldt med qvickhet och skämt, så blandade sig dock temligen täta utbrott af ömhet och kärlek derutiOctavian märkte huru stor faran var och gjorde tid efter annan min af att stiga upp; men hon höll honom beständigt tillbaka genom ett eller annat smickrande ord. Han stannade således qvar, och båda trodde för ett ögonblick på möjligheten af, att elden, som ännu fanns qvar under askan, ånyo kunde uppblossa i klar låga! Hvilket narraktigt hjernspöke! — Och dess första verkan Var att krossa en Några få steg derifrån sittande ädel Ynglings hjerta! (Forts.)