den som tror sig äga henne skulle vara en sörrädare mot sin egen öfvertygelse, mot menskligheten, om han ej uttalade henne öppet, utan all menniskofruktan, utan att skygga tillbaka för alla fördomar. Men månne de som gerna tala så, då det gäller utbredandet af deras egen uppfattning af sanningen, då det m. a. o. gäller att omvända personer till sin egen lära, resonnera på samma sätt, då gäller angripandet af just deras ärfda tro? Månne Lutheranen, som för sig fordrar frihet att rubba katholikens, judens, mahomedanens ärfda tro, derför att sanningen är högre än allt, månne han medgifver desse, att på samma sätt angripa hans lära? Månne han då icke klagar öfver den oro detta skulle väcka inom kyrkan, det tvifvel det skulle väcka hos dem, som nu lefva lyckliga i sin barnatro o. s. v. Det kommer sig deraf, svarar lutheranen, att hvad jag inhemtat af mina sader är sanning, men de andras tro villfarelse. Men säga ej alla andra på samma sätt, med samma lefvande vishet? Hvad är det de med allt detta förklara? De förklara blott den drfda trons kraft? Men finnes då ingen skiljedomare mellanalla dessa motsägelser? Jo, detta gifves lyckligen. Hvem är det? Det är det uppenbarade ordet, svarar genast hvarje religions bekännare. Men detta uppenbarade ord är olika för hvarje religionssamfund. Hvem skall då dömma emellan sjelfva de olika uppenbarelserna? Eller skall den ena dömma den andra? Hvem är då skiljedomaren? — Det är förnuftet, svarar rationalisten; det menniskan af Gud gifna förnuftet, hvarmed hon skall pröfva allt, och antaga blott hvad hon finner med förnuftets lagar öfverstämmande. — Men ha då förnuftets män kommit öfverens? Ha de icke stridt emot och förkättrat hvarandra, fullt så mycket som trosmenniskorna? Kommer icke, just på förnuftets väg, den ena menniskan till ett helt annat resultat än den andra? Nå, men säg, hvem är då den rätte skiljedomaren, ty ni har ju sagt att en sådan likväl gifves? Den är — den pröfvande, ödmjukt forskande, all verklig öfvertygelse vördande menniskoanden, dock icke en menniskas ande, utan menniskosldgtets stora ande, som lefver lika många årtusenden, som den enskilte lefver sekunder; den är förnuftet, men icke ensamt, utan innerligt förenad med kärleken. Kärleken anar, genom sin djupa instinkt, sanningen, och förnuftet reder den, klargör den, och den blir så ett klart ljus, som icke blott lyser, utan äfven värmer. Mången sådan sanning har menniskoanden, under den korta utveckling, som den ännu genomgått, framkallat utur motsägelsernas, stridernas, tvislens härd, och dessa sanningar lysa såsom oförgängliga ledstjernor på vår väg; de äro de föregående slägternas dyrbaraste arf till de lefvande. Med ledningen af dem skall menniskoanden vidare fortgå och utur de motsägelser, som ännu finnas, framkalla en ny stjerna, och uppsätta den på firmamentet för kommande slägten. Så blifver menniskoanden, icke hos en person, icke hos en generation, utan den oupphörligt genom seklerna sig utvecklande anden, skiljedomaren mellan alla troseller förnuftsläror. Men, svarar man, detta är ännu något mycket obestämdt. Hvad skola vi göra hvar och en i detta nu? För hvilken åsigt skall jag, just individen, strida? Svaret är lätt: du skall strida för din öfvertygelse, men denna öfvertygelse skall vara ren, den skall vara grundad i ett kärleksfullt hjerta och i ett insigtsfullt förnuft. Så snart dessa elementer ingå i din uppfattning af sanningen, så skola de å ena sidan lära dig vörda hvars och ens, genom tradition eller forskning, vunna förestallningssatt, och å den andra göra dig så fri som möjligt från den traditionella fördomens makt, och du kan då uttala dina åsigter med det ödmjuka men fasta medvetandet, att du verkar i den rätta, höga menniskoandens tjenst; att du i din mån bidrager till det stora andliga arbete, hvars produkt blifver den ena efter den andra ur stridernas degel utsofrade, oförgängliga sanningen. Detta var den ena lärdomen vi hade att hemta af erfarenheten om den ärfda trons makt och betydelse. Den andra är insigten om vigten af den tro vi meddela våra barn, det uppvexande slägtet. Då vi sett huru betydelsesull denna tro är, huru mycket den engång kommer att gälla i lifvet, så blir det i — —