Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1853, sida 3

kade ens den minsta skandal. Jag öfverlemnar till läsarens eget omdöme, om denna brytning och den tomhet, som derigenom uppstod i hr dEsparons lif, icke haft något inflytande derpå, att hans faderskärlek så plötsligt uppvaknat och att han kallat Albert till sig. Det är en hemlighet, som icke engång de hjertan hvilka insluta den, tillstå för sig sjelfva, och det skulle vara grymt att se klarare än de sjelfva; men under de trenne sednaste veckorna hade hr dEsparon, som måhända nu icke längre hade nog af sin fadersglädje, åter börjat umgås med hertiginnan. Hon hade emottagit honom med en resignerad mildhet, som gjorde henne ännu mera intagande. Utan att förut hafva öfverlaggt hvilken roll hon skulle spela, och utan att taga sin tillflykt till konstlade rörelser oeh tårar, som icke voro uppriktiga, hade hon visat sig för Octavian såsom en qvinna, den der anser de missförstånd, hvilkas offer hon blifvit, för oundvikliga, och som, i ställel att lägga dem till grund för förebråelser och klagan, anser dem för nödvändiga följder af lifvets sorgliga skiften och de menskliga passionernas oemotståndlige ström. Detta var tillräckligt för att låta henne visa sig i ett nytt ljus för hr dEsparon; och då hon sjelf var full af snille, och det läg en hänförande sjelsmotsägelse i dessa samtal, i hvilka hon prisade sig lycklig att hafva blifvit löst ur förtrollningen och derigenom nödgade Octavian att föra den passions sak, som han sjelf varit den förste att uppoffra, så fann han hennes umgänge utomordentligt intressant, återvände så ofta till henne, att han slutligen blef van dervid och fann så stort nöje i att Umgås med henne, att han inbillade Sig, att han anyo började blifva förälskad i henne. . Så förhöllo sig omständigheterna, då de sednaste händelserna, som jag nyss berättat, tilldrogv sig. Då hr dEsparon beslöt att återvända till Blignieux, hade