Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1853, sida 1

Ett så besfämdt och utprägladt individuell förhållande har ej kunnat undgå, att göra sij på mångfaldigt sätt gällande i slägtet, inom all. nationer, alla trossystemer, alla historiens pe rioder. Den ärsda tron och den i strid mo densamma nyvunna öfvertygelsen hafva alltic kämpat på lif och död mot hvarandra. Både hafva de bekräftat sin sanning genom tusen tals dödsvittnen (martyrer). Så dogo den di nya öfvertygelsens män, kristendomens förste bekännare, glade på korset och på bålet för sin tros sanning. Man har lagt stor vigt härpå, och med skäl ty att då för en öfvertygelse, vore den ock vissa stycken en villfarelse, är att lefva i san ningen. Men de som anföra dessa vittnen fö sig och sin lära, hafva förbisett eller glömt att äfven den ärfda tron vid samma tid, ellei kort derefter, hade sina martyrer. I Spanien: inqvisitionsfängelser uthärdade tusende af der traditionella trons märkvärdigaste representan ter, judarne, de grymmaste marter och död helldre än de afsvuro sina fåders lära. Pi samma sätt skola, vi äro vissa derom, mång af dem ännu i dag handla; på samma sätt sko la äfven en mängd kristne, som nu emottagsin lara af traditionen, handla. Mängen ka tholik, mängen lutheran, mången qväkare ocl methodist, som af fromma föräldrar inhemtat sin läras sanning, skola, om det gäller, glade offra sitt lif för sin öfvertygelse. Ja, äl ven Mahomedanen skall säkert ännu stupa med fröjd under ropet: Gud är en och Ma: homed hans profet. Den tänkande menniskan har mycket att lära af denna erfarenhet. Det första är, att hon lär sig hafva vördnad för den traditionella tron, äfven då den icke är hennes egen; att hon lär sig förstå, att man icke går ifrån densamma utan allvarsamma strider, att man icke byter om religion, såsom man byter om kläder, förutsatt nemligen att man har någon, vi säga ej tro, utan djupare karakter. Detta bör ingifva oss stor försigtighet, innan vi företaga oss, att rubba en tro, som rotfästat sig i en menniskas hjerta. Det bör framför allt hejda det tal, som nu så ofta höres: hvarför blir icke katholiken, hvarför blir icke juden lutheran? Det bör med ett ord hejda detta gemenligen ofördragsamma omvändelsenit, som icke fattar, att det anfaller sin egen grund, att det, i strafvan att göra sin ärfda tro gällande, rubbar andras ärfda tro, utan att denna gifva dem något annat i stället, emedan man ej ärfver en tro mer än en gång. Men skall då, frågar man, traditionen gälla i evighet, äfven då den är behäftad med de svåraste villfarelser? År icke sanningen det högsta, och bör ej traditionen, eller med andra ord: fördomen, vika för henne? Jo visserligen! Sanning är högst af allt, och