Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1853, sida 1

den ärfda tron, äro blott barnsagor, från hvilka man i första hand måste frigöra sig. Med all den sanning som kan ligga i detta osta hörda påstående, äro dock några omständigheter här förbisedde. Dessa barnsagor-, denna tro, som menniskan ifrån första ögonblicket af hennes uppvaknande själslif insupit, först omedelbart med hela sin känsla och som sedermera ingått i hela hennes söreställningssätt, den bortryckes icke så lätt, och då så skett, befinner hon sig på engång lösryckt från det fotfäste, hvarpå hon hittills hvilat trygg, och kastad in midt i de olika förnuftsoch trossystemernas tusensaldiga — motsägelser, i hvilka hennes irrande tanke förgäsves söker någon reda. Deraf händer sig så ofta, att äfven den högt begåfvade tänkaren, efter långa strider, åter kastar sig tillbaka i den första trons armar. Gemenligen höjas då af denna tros bekännare lisliga jubelrop, emedan de deri se ett bevis på sin läras sanning. — Detta är dock orätt. bet är icke den lutherska, icke den katholska, icke den mosaiska trosläran, som har segrat — det är barnatron, den ärsda tron, som öppnar sin fridfulla hamn för den återvändande, trötte tviflaren. Och det är naturligt att så måste ske. Enhvar som agt den lyckan, som är störst af alla, att vara född af fromma och gudfruktiga föräldrar — de må tillhöra hvilken trosbekännelse som helst — känner huru djupt de första lärdomarne, ja, de former i hvilka dessa uttrycktes, de yttre och tillfälliga sedvanor, som med dem voro förbundna, de böcker, hvarutur de inhemtades, allt erhåller en vördnad, som blir så djupt rotfästad i själen, såsom förbundet med vår, åtminstone i minnet, ljufvaste lefnadsperiod, att vi anse det nästan för ett helgerån, att afvika derifrån, för en hädelse, att tvifla derpå, äfven sedan vår vaknade efter tanke måste säga oss, att mycket af allt detta var blott något tillfälligt, något konvertionellt, Ja mycket äfven rent af falskt. Och då detta är förhållandet med den till egen reflexion vaknade menniskan, huru mycket mer måste det ej gälla de menniskor, som utgöra flertalet, för hvilka känslan är allt, och hvilkas tankegång derföre ej kan rubbas utur den en gång för alla gifna rigtningen. För dem är blotta möjligheten af den ifrån fåderne ärfda trons öfvergifvande en synd och ett brott af svåraste art. Häri ligger traditionens omätliga betydoölsa