Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 2

——— ——— 2 656 —— BZ—5TwP —ö— ingen annan än mig här i verlden, som kan glädja henne; min frånvaro tager lifvet af henne! .. Dessutom är det snart hennes namnsdag! — Det är sannt! framstammade Octavian. Hon heter ju Marcelina! — Och på denna dag, (— och det är den enda dag på hela året, på hvilken jag sett henne le), — plägar jag vänta på hennes uppvaknande, för att bjuda henne en vacker bukett af alprosor! — Alprosor! upprepade hr dESparon. — De vackra, bleka blommorna, som jag så ofta plockat på sluttningen af våra klippor! ... Då för tiden var jag ung, — ung och ensam som du, Albert! — Ack, hvilken okuflig makt ligger icke i minnet af våra första känslor! Och Octavian teg; liksom om hans tankar öfverväldigade honom. Albert försökte att trösta honom med några milda, kärleksfulla ord, men hans fader kände honom icke längre, denna lifliga inbilningskraft hade gått tjugo är tillbaka i tiden och sysselsatte sig med uppsökandet af den simpla vrå af jorden, som han så länge förnekat. — Ja, sade han, det förekommer mig som om jag ännu i går var på dessa ställen. De. vackraste af dessa vilda blommor växte i den djupa klyftan, som skiljer vår platå från Alpernas första kedja och som man kallar Vargklyftan. O, jag har icke glömt något deraf. En smal träbro gick öfver klyftan; den förde till en gångstig, som jägarnes fötter trampat långs utåt berget; denna gångstig var omkring en half mil lång och förlorade sig slutligen i en skog af lärkträd ... — Esteva-skogen! — Ja, riktigt! Esteva-skogen; så hette den; och hvarje af dessa namn väcker en hel verld af minnen hos mig! Från yttersta kanten af denna skog kunde