Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 2

2 — 3 derråttelser om Daghestans bergsboers framgångar emot Ryssarne: Sedan Schamyl erfarit, att sientligheterna emellan Turkarne och Ryssarne begynt, sammankallade han genast stammarnes höfdingar, förkunnade dem, att han beslutat sätta sig i förbindolse med turkiska armsen och förenade under sitt befäl 16,000 man med 20 kanoner. Daniel Bey fick befäl öfver 3000 man med 4 kanoner, Naib Erin stäldes i spetsen för en reserytrupp af 5000 man och 2800 man anförtroddes at Abdul-Ghamans befäl. Schamyl förde sina trupper emot fästningen Zahkatala och Daniel Bey angrep Khahetty, en stark position, som beherrskar en af bergssträckans hufvudvägar. Zahkatala dagtingade efter 36 timmars häftig strid, i hvilken förlusten å båda sidor var betydlig. Vid sitt återtåg stucko Ryssarne sina kaserner och husen i byarne i brand, förnaglade sina kanoner och sönderbröto hjulen på trossvagnarne. Schamyl vände sig efter denna framgäng emot Soignagh och drabbade tillsammans med Ryssarne, som måste anträda sitt återtåg på Tiflis. Khahetty gjorde motständ i flera dagar, men föll slutligen i brist på försvarare i Daniel Beys våld, hvarvid, såsom det säges, hela besättningen fick springa öfver klingan. Schamyl eröfrade från Ryssarne 4 andra fästningar. Sedan delade han sin arm6 i 3 afdelningar och förde den starkaste af desamma i egen person emot Tiflis, den andra, under Daniel Beys befäl, marscherade till Schirvan, under det de begge andra cheferna förblefvo i spetsen för den såsom reserv qvarstannade afdelningen. Furst Woronzow, inseende omöjligheten att med den ringa styrka, som var honom öfrig, försvara sig på en gåug emot turkiska sydarmen och bergsboerna från norden, begärde förstärkningar från Donauarmen och Krim. I afvaktan på dessa förstärkningar hafva Ryssarne i all hast organiserat en korps af 15,000 man under general Orbelianows öfverbefäl, hvilken, enligt hvad det berättas, blifvit slagen af Schamyl. Ryska Invaliden, en i S:t Petersburg utkommande tidning har deremot berättat, att Schamyl blifvit slagen af Orbelianow. Härmed må nu vara huru som helst, så synes det dock vara säkert, att bergsboerna i början af salttåget tillkämpat sig icke obetydliga fördelar öfver Ryssarne. De förstärkningar, som Woronzow begärt, äro imellertid till en betydlig del redan anlände. Hade de uteblifvit, skulle ryska armeen i Kaukasus måhända vartt förlorad. Från krigsskädeplatsen i Europa är ingenting särdeles att meddela. Uppgiften, att Ryssarne hafva för plan att företaga ett afgörande angrepp på turkiska förskansningarne vid Kalafat, bestrides af några tidningar, som vidblifva det påståendet, att så väl Ryssar som Turkar bereda sig att gå i vinterqvarter. Vi äro dock böjde för att tro uppgiften vara grundad, om den ock torde tåla vid det beriktigandet att planen icke kommer till utförande förrän Osten-Sackens korps hunnit framkomma. 2000 man af denna skola redan hafva inträffat vid Wallachiska gränsen. — Bessarabien och guvernementerna Cherson och Taurien hafva genom en kejserlig rysk ukas förklarats i krigstillstånd. På venstra stranden af Bug har amiral Mentschikosf befalet och på högra stranden af samma slod, eller i den till Turkiet gränsande landstrackan, general Osten-Sacken. Denne general går således icke sjelf till krigsskådeplatsen, dit ej eller hela hans armkorps lär vara beordrad. En del stannar troligen i Bessarabien under generalens eget befäl och en annan del afsändes till Asien. — Det har med mycken bestämdhet påståts och lika bestamdt bestridts, att Ryssarne i sin armå införlifvat Wallachiska militären. Det sanna förhållandet synes vara, att Ryssarne låta Wallackiska militären behålla sin egen organisation och således icke införlifvat den i sin armå, men deremot söka tvinga den att frivilligt kämpa emot turkarne. Detta bestyrkes åtminstone af följande uppbyggliga historia i ett Wienerblad, hvilken der troligen icke fått plats, om den varit ogrundad: Dorobanzerna, en slags beriden wallachisk milis, hade af furst Stirbey förvandlats till reguliert kavalleri och major Nikolaus Burileanu, en af de dugligaste officerarne i wallachiska kavalleriet, erhållit befälet öfver alla i lilla Wallachiet befintliga disciplinerade Dorobanzer, med Krajova till hufvudstationsort. På befallning af general Fischbach hade major B. i närheten af nämnde stad sammandragit 1600 man af detta kavalleri. Efter att hafva mönstrat detta manskap och berömt det för sin hallning, befallte general F. major Burileanu att hvarje ögonblick hålla sig färdig att med sin trupp marschera emot Turkarne. När han underrättade sitt folk om denna order, förklarade såväl befäl som manskap, att de icke ville kämpa emot Turkarne, hvarpå det från ryska sidan antyddes dem, att de måste och i nödfall skulle tvingas dertill. Denna hotelse hade till följd, att följande natten nästan alla Dorobanzerna rymde sin kos. Nu drogs major Burileanu till ansvar af general Fischbach och hotades med att ställas för krigsrätt, om han icke åter samlade sin trupp. De närmare omständigheterna vid detta samtal eller förhör äro icke bekanta, men de mest olika rykten äro derom gängse i Krajova. Så mycket är säkert, att major Burileanu, när han derefter återkommit till sist qvarter, den 30 November, helt plötsligt aslidit, såsom det säges, af slag. Denna bedröfliga händelse har gjort det djupaste intryck på befolkningen. B. var en vacker, starkt byggd man af 39 års ålder. Det skrifves imellertid från Braila, att valla