Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 2

och hvad skall jag nu göra? Hvar gång jag ser dig gå ut, hvar gång du tillbringar nägra timmar på ett srämmande ställe. dit mina blickar icke kunna nå, är jag ett rof för den förfärligaste ängslan! ... Albert! Albert! Hvarför har du icke haft mera medlidande med din fader, du älskade, men grymma barn? Albert försökte att göra sin röst så säker som möjligt och svarade: — Var ni lugn! Denna ängslan och dessa faror skola icke blifva af lång varaktighet; jag har kommit till er i dag för att bedja er om tillåtelse att få återvända till Blignieux! — Du vill resa? du vill öfvergifva mig? utbrast grefven bleknande. — Jag måste resa! Det behag jag funnit i att umgås med er, bör icke komma mig att glömma en annan kärlek, andra band! ... Herr dEsparon stod ett ögonblick med ansigtet doldt i sina händer; då han åter upplyftade sitt hufvud, låg ett sådant uttryck af vemod i hans blickar, att den stackars Albert kände sitt beslut vackla. — Ja, återtog Octavian, jag vet väl att jag icke har rättighet att hålla dig qvar här emot din vilja; men jag bade hyst detta hopp! . , . Detta lif var så behagligt! Din närvaro hade ett så välgörande inflytande på mig! I detta ögonblick stockades hans röst och han vande sig hastigt om. Albert kunde icke längre uthärda detta. Han närmade sig till fadren och sade mildt till honom: O, beklaga er icke! Jag ber eder, låt mig behålla den smula mod, som jag ännu äger. Hur högt jag älskar er, det har ni gissat, icke sannt? Ännu i dag skulle jag vilja offra min sista blodsdroppa om jag dermed kunde förskona er för denna sorg. Men det är alldeles nödvändigt att jag reser; min moder bar