Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 1

riet, som icke är svag. så skulle, ester vår åsigt, antalet af lösdrifvare betydligt förminskas. Vidare har man den vigtiga erfarenheten, att antalet af lösdrifvare, för hvilka man nu vill uppbygga tvångsarbetshusen, är betydligt mindre under goda år än under hårda och dyra tider, likasom äfven de brottsliges antal är under sednare fallet mycket större än under förra ). Detta faktum, som kan på hvarje ort bekräftas, har icke blifvit vederbörligen bemärkt och behjertadt. Och dock gilves intet klarare bevis än detta derpå att det är nöden och behofvet, som drifva först till lösdrifveri och tiggeri och sedermera till brott. Vi känna mer än ett exempel derpå, att menniskor, särdeles qvinnor, vid vintrens annalkande, då de ej haft tak öfver hufvudet, med afsigt lagat så, att de kommit in på det s. k. spinnhuset i Stockholm. Vi hafva här i Götbeborg exempel uppå huru de fattiga qvinnorna i förstäderna och äfven inom staden trängas för att få den ringa arbetsförtjenst af 36 sk. å 1 rdr rgs i veckan, som sällskapet för öm oeh sedlig modervård lemnar dem. Vi hafva knappt hört talas om några, ehuru sådana naturligtvis gifvas, som ej med glädje emottaga detta tillfälle till en så ringa förtjenst. Och visst är, att en mängd af dessa kringstrykande, uttrasiga stackare, som man bedömmer såsom lättjefulla och liderliga varelser, med största tacksamhet emottaga det arbete de kunna erhålla. Att det ock gifves en hop andra, som föredraga att tigga, bestrida vi visst ej, ehuru detta kringstrykande lif just icke erbjuder många lockande förmåner. Af allt detta är dock klart, att den andra källan för lösdrifveriet är nåden. En tredje källa är brånvinet. Ännu flera skulle kunna nämnas. Månne det nu ej vore skäl, att gå till dessa källor för det onda, i st. f. att söka bota detsamma genom fängelser och tvångsåtgärder, hvilka ändock blifva endast palliativer? Se vi ej uti England proletariatet och brotten i hastiga, för menskhgheten glädjande steg förminskas, derigenom att industrien tager arbetskraften i anspråk, derigenom att den allmänna välmågan stigit, lifsmedlen erhållits till billigare priser, samt slutligen derigenom att man med allvar börjat taga det uppväxande slägtet i sin vård? Proletariatet är, för att sammanfatta allt i få ord, ingenting annat än det öppna fråtsåret på en sjuklig samhällsorganism. Och ehuru det låter hårdt, så är det dock sanning, att det är underligt att med våra samhällsförhållanden sjukligheten och såren icke äro värre än de äro. Det bevisar i sanning en stark helsokrast hos vår nation, att det onda ej spridt sig längre och djupare än det gjort. Vi skola tydligen åskådliggöra detta på en annan väg. Om uti ett land hälften at jordens hela produktion användes icke blott på ett ofruktbart, utan för landets produktiva krafter — arbete och kapital — förstörande sätt, t. ex. på frambringandet af spirituösa drycker; om statsinkomsterna, stegrade till nära hälften af landets hela rörelsekapital, användas på ofruktbara ändamål, t. ex. militäroch hof-lyx, under det blott en ringa del återgår till industriens näring; om det hufvudsakliga af dessa statsinkomster utpressas på ett sätt, som under svår tid alldeles utarmar en stor massa af landets producerande befolkning, så att den ej på lång tid förmår åter hemta sig; om den stora industriella rörelsen i näringar och handel, i varors frambringande och utbyte, inom landet eller med främmande länder, belägges med tusen band och hämmas med småaktiga, okloka föreskrifter, hvilkas kontrollerande dels tvingar till underhållande af en massa eljest onödiga tjenstemän, dels skapar brott och brottslingar, hvilka eljest ej kommit i fråga; om penningeoch kreditförhållandena äro så ordnade, att de tjena till att störa den allmänna tryggheten och förtroendet, i st. s. att stärka dem; om föreskrifter finnas eller nyligen funnits, som göra det ärliga förvärfvet till lagbrott, som behandla den arbets-, eller s. k. 4försvars-löse såsom en missdådare och snart äfven utbilda honom dertill: om bestämmelser göras om en minimibesittning af jord, hvarigenom den fattige arbetaren alldrig kan förvärfva ett eget hem; — hvad måste följden af allt detta blifva? Utan tvifvel den: att landets produktionskrafter, om ock än så rika, försvagas, dels gen I Stockholm var. om vi ej misstaga oss, år 1849.