nom direkt förtäring, dels genom utmergling, då de icke erhålla någon näring åter; att det allmänna välståndet astager, för att till en början samla stora rikedomar på få händer, hvarpå snart följer jemlikhet i fattigdom; att sålunda konsumenternas antal och förmåga att sörbruka så försvagas, att icke ens de produktionskrafter, som ännu kunna verka, tagas i anspråk; att brist på arbete går hand i hand med brist på uppehalle; att det bröd, som ej kan arligt förvärfvas måste tiggas eller stjalas; att hungrande skaror uppfylla landsvägar och gator; att sangelserna och försörjningsanstalterna syllas; att lattjan och osedligheten slorera — att slutligen, såsom bot emot allt detta, nya sattigtaxor utskrifvas, samt nya sängelser och tvångsarbetshus uppresasYtterligare: om religionen, denna höga kraft, som sammanbinder den ändliga menniskan med ett oändligt mål och derigenom gifver henne styrka att segrande genomgå äfven de svåraste prof, öfvergått till en formalism, till ett skal utan kärna, eller m. a. o. till en katkesläxa; om medborgerlig dygd föraktas, under det lycksökeriet och vinningslystnaden uppmuntras och frodas; om den allmänna uppfostran förbises, så att massan af samhällets barn få uppvexa i råhet både i afs. å sedlighet och förstånd; om de högre individuella krafter, genom hvilkas samverkan allena något större resultat kan nås, motarbetas och förlamas af falska institutioner och af en styrelse, som äflas att hålla allting sina egna händer — om allt detta och desslikes äger eller ägt rum i ett samhälle, hvad måste följden deraf blifva? Jo, egoismens öfverhandtagande, utbredande af njutningslystnad och håglöshet för ärligt arbete och håg för lycksökeri, tiggeri, från hoftrapporna ned till gränderna; hopplöshet, liknojdhet för både medmenniskor och för samhället, m. e. o. allmän moralisk förslappning. Äfven på denna väg fyllas fängelser och försörjningshus, befolkas vägar och gator med gestalter, hvilka uttrycka icke blott yttre nöd, utan hvad värre är, moralisk förnedring. När då nu båda vägarne sammanlöpa, båda förhållandena, de materiella och de andliga, samverka på det sätt vi beskrifvit? — Ar det då för mycket sagdt, då vi yttrat, att det vittnar om en stark helsokraft hos vår nation, att det onda icke är värre än det är? Vi öfverlemna detta ämne till våra statsmäns närmare begrundande? — Hvad, månne, skola de komma att föreslå för botemedel mot det onda? Svaret är redan gifvet: Nya anslag till militärväsendet, nya fängelser och nya — tvångsarbetshus. FR