Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 1

——— Den 22 December. Vid riksdagen ha, såsom läsaren af förrgårs-bladet torde hafva inhemtat, diskussioner hållits om den kongl. propositionen om tvångsarbetshus. Ehuru vi nu endast kunna i korthet antyda denna fråga och den som dermed så nära sammanhänger, eller hvaraf, rättare sagdt, den förra utgör en del, nemligen hela frågan om proletariatet, kunna vi ej undgå att anmärka det egna deri, att man å ena sidan föreslår anstalter, deri menniskor skola tvingas att arbeta, under det man å den andra föga eller intet gör, för att bereda menniskor frihet att arbeta, ja anser t. o. m. denna rättighet till arbete, hvarom fråga varit i andra länder, såsom en tanke af den farligaste revolutionära halt. Således för dem som vilja arbeta, för dem som tigga afven det ytterst litet betalta arbetet såsom en nåd, har regeringen intet förslag att göra, men för dem som icke vilja arbeta, såsom det heter, vill man uppföra anstalter, som öfver hela riket skulle kosta millioner. Här möter en vigtig fråga, som i första rummet bör besvaras: är verkligen antalet af dessa lättingar, n. b. inom arbetsklasserna, så Stort, att man för deras råkning behöfver uppföra samma stora palatser, som man gjort i cellsangelserna? Vi taga oss friheten betvifla detta och det på flera skäl. Först och främst är svenska folket i allmänhet ett idogt folk; vår arbetsklasss barn uppfödas ifrån sina första år icke blott vid träget, utan vid hårdt arbete, och der sådant ej sker, är det gemenlisvon ou hop tiggarbarn, som genom kringstrykande fatta smak för ett lattjefullt lif, Dämde man denna förnämsta källa för lösdrifve