Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1853, sida 2

—— ——— Om ni tycker att jag burit mig orätt åt, så förlåt mig och kom ihåg, att jag nu i trettio år har ätit ert bröd, och att jag hellre vill att det skall se ut, som om jag brast i tillbörlig aktning, än i tillgifvenhet för er. Jag har trott mig böra säga er rena sanningen; ni kan ju nu handla som ni sjelf vill; det tillkommer icke en så dan stackars gammal gumma, som jag är, att föreskrifva er reglor för ert uppförande. Jag känner ert goda hjerta, och derför är jag lugn. I det jag afvaktar ert ärade svar och beder er förlåta den frihet jag tagit mig, tecknar jag mig Er undergifna och trogna tjenarinna Mariane Bråechet. Detta bref var för Albert likt en blixt, som i en mörk natt genomfar himlens molnbetäckta hvalf och för ett ögonblick rundt omkring oss sprider en klarhet, som är starkare än sjelfva dagsljuset. Han började undersöka och tänka på den förflutna tiden och fann många minnen, på hvilka han icke velat tänka. Ännu nedsatte han dock ej sin fader från den höga ståndpunkt han låtit honom intaga, — ty älskande själar öka hastigt sin kärlek till dem, som de hafva misskänt, innan de ännu tänkt på att förminska sin ömhet för dem, som de frukta att hafva älskat alltför högt — men efter några timmars förlopp hade han återskänkt fru dEsparon sin fulla erkänsla och ömhet. Denna känsla kom honom att inse sorgliga sanningar. Han befann sig på ett afstånd af omkring ett hundra mil ifrån henne, och följande dagen skulle han duellera! Då förekom det honom, som om den gamla Marianas röst höjt sig derborta i fjerran, såsom en fruktansvärd förebråelse eller en sorglig varning. Duellen hade hittills föga oroat honom; nu förekom den honom såsom ett brott. Det tvifvelaktiga slut denna