Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1853, sida 2

Under tiden afgingo stasetter till staden, för att begära skyndsam förstärkning af trupper. Från Södermalmstorg och högvakten vid K. Slottet afskickades genast så många man, som der kunde undvaras, och Konungen afsände till stallet en af sina adjutanter, äfvensom ordres gåfvos till Konungens Andra Lifzarde samt Lifgardet till häst att genast rycka ut. Stadens kommendant, öfverste Dievel, och polismästaren De Marå skyndade samtidigt ut till Långholmen, åtsöljda af nödigt polismanskap. När de anlände, omkring kl. 6, till yttre sångporten, hade arkivets spoliering och förbränning redan försiggått (det heter dock att en del af arkivets handlingar blifvit räddade), hvarförutan en mängd fönsterrutor, så väl i inre befälhafvarens rum och i prestens embetsrum, som hos officerarne vid der förlagda bevakningstrupp voro inslagne. Likaledes äro i flere lokaler nästen alla handlingar borta och alla möbler förstörde. fverste Dievel, Polismästaren och ställets Kommendant läto öppna porten och begåfvo sig in på yttre fånggården, der de upproriske stodo flockade nära ingången till hvalfportalen som leder till inre gårdarne, och vid de inträdandes åsyn uppgåfvo infernaliska hurrahrop. Straxt derefter inmarcherade på denna gård Konungens Andra Lisgarde, vid åsynen hvaraf fångarne lemnade gården och drogo sig upp i logementerne. Här fattade de posto vid fönstren och nedyrnkte under det hiskligaste tumult allt hvad till kastvapen brukas kunde, såsom sten, fönsterkarmar, möbler, m. m., och en del, som hade begifvit sig ända upp på vinden, lösbröt inifrån tegelpannor från taket och nedkastade dem på soldaterna. Dessa sistnämnda erhöllo nu ordres att skjuta skarpt, uppåt fönstren, hvilket skjutande fortfor en god stund, men utan alt, så vidt man vet, någon af sångarne dödades. Denna strid varade ganska länge, så att först kl. half 9 fångarne voro indrifna i sina rum och celler. Detachementer af Lifgardet till häst och af Svea artilleri, som fattat posto på Adolf Fredriks torg, blefvo omkring kl. 10 hemförlofvade; men af andra gardet hafva hela denna natt tvåhundrade man bivaukeradt å gårdarne, med skarpladdade gevär, äfvensom starka piketer varit utställda i fängelsets trappor och korridorer. Öfver anledningen till detta uppträde äro meningarne delade; några lro att den nye fängelsedirektörens åtgärd, att tillsluta en mindre dörr, genom hvilken bränvinsinsmuglingen vanligen i lätthet lät verkställa sig, bringat fångarne i raseri; men som den nämnda åtgärden först nyligen egt rum, kan sammangaddningen knappast derigenom hinna förklaras; hvarförutan åtskiliiga omständigheter synas allt för sannolikt häntyda på andra assigter. Anmarkas bör, att de tumnltuariska nästan uteslutande bestodo af den värsta kategorien (d. v. s. sästningssångar), hvaremot de för mindre sörbrytelser der befintliga s. k. lösdrifvare, talrikt afhöllo sig från deltagande i våldet. Fångarnes antal lärer ha uppgått till omkring 550. De hade under sin vildsinnthet inbrutit äfven i sakristian, sönderrifvit bibeln och förstört kyrkoboksanteckningarne och betygen öfver sina antecedentia. Den likkista, i hvilken de ernade lägga den nye, dem så förhatlige kommendantens kropp, om det lyckats dem, att mörda honom, hade de med en viss hånande ceremoni framtagit och uppställt till reds. Märk, läsare, att det är på ett korrektionsd. a. örbåttringshus detta tilldragit sig! Det var hit, i ett sådant sällskap, man före 1846 förde en hop s. k. försvarslöse, som merändels intet ondt gjordt, men som ofta snart blefvo invigda i brottets skola, uti förbåttringshuset! Det är till sådane förhållanden, upprörande för all mensklig känsla, som den sednast utgifna författningen om försvarslöse, skall återföra oss, derest icke kommunerna, vid författningens tillämpning, iakttaga mera mensklighet än lagstiftaren. Och sådant sker i vår upplysta tid, i det fria Sverge!