Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1853, sida 2

— .Öwwvwvvee,e————— AA —— ——— drog hvarenda en af hans asgudar i stoftet. De hade nu inträdt i den fyrkantiga salen. Midtför dem hängde Octavian dEsparons porträtt, som träffades af deras blickar. Ovilkorligt närmade sig hr de Charvey till detta, liksom hade han velat åberopa sig denna bild, såsom ett bevis för sanningen af de bittra ord, han ställt till Lucien. Ett ögonblick betraktade han detta snillrika ansigte, som mälaren icke underlåtit att gifva ett hänryckande poetiskt uttryck; derpå sade han torrt till Lucien: — Se, der är också en af edra halfgudar, icke sannt? — Jo, helt säkert! svarade studenten. Just i detta ögonblick närmade sig en ung man, som några minuter stått framför hr dEsparons porträtt, och lyssnade till deras samtal; denne unge man I var Albert. Naturligtvis gladde det honom att höra mängdens smickrande uttryck om honom, som han älskade så högt, derför hade han också stannat något längre vid sadrens porträtt än vid de öfriga; men då han hörde de sista orden som vexlades emellan hr de Charvey och Lucien, erfor han en häftig rörelse, och från detta ögonblick hade ösfversten tvenne åhörare i stället för en. — Har jag då så mycket orätt, när jag beundrar Octavian dEsparon? återtog Lucien, som tycktes vara svår att ösfverbevisa. I stället att besvara denna fråga direkte, sade hr de Charvey, i det han blickade den unge mannen stadigt i ansigtet: — Kommer ni ihåg er barndom, min herre? Ni är ännu så ung, att ni icke behöfver gå mycket långt tillbaka i tiden. — Ja, naturligtvis! svarade den unge studenten, hvilken förundrade sig öfver denna fråga. — Hvad visar er då detta minne?