Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 2

Kronofogden Iedenskogs rapport om Andreas Anderssons i Landvetter gripande. Då denna rapport innehåller en klar framställning om den i går antydda ofvanförmälta händelse, meddela vi rapporten oförändrad. I anledning af K:gens Höga Bes:des resolution den 2 Nov. uppa kronolansmannen A. W. Almgrens anmälan rörande omöjligheten för honom, att utan handräckning af poliseller militärstyrka kunna häkta för häststöld tilltalade hemmansonen Andreas Andersson från Landvetter Guldsmedsgården, då såväl denne, som hans 3:ne med honom samboende bröder, Olof, Anders och Börje Anderssöner, samt syster Olena voro af ett ytterst väldsamt sinnelag, beslöt jag vidtaga en kraftigare åtgärd, för att försäkra rättvisan om Andreas Anderssons person. För sådant ändamal anhöll jag hos poliskammaren i Götheborg om handräckning af 6 pålitliga och väl beväpnade män, i följd hvarat herr polismästaren benäget ställde till min disposition, öfverkonstaplarne Göthe, Qvistgård och Ljungqvist samt konstaplarne N:o 33 Setterberg. 42 Hansson och 39 Bengtsson. I sällskap med desse begaf jag mig Tnorsdags afton den 10:de Nov. på väg åt Landvetter och inträffade vid Anderssons bostad kl. 1 på natten. Sedan bevakning blifvit ställd vid husets dörrar och fönster bultade jag på förstugedörren, tillkännagaf hvem jag var, och i hvad ändamål jag ditkommit, samt uppmanade Andersson, att utan motstånd gifva sig. Då svar ej gafs sprängdes dörrarne på det ej de innevarande måtte medhinna att sätta sig i försvarsstånd. Emellertid, och oaktadt den korta tid som förflutit sedan jag gifvit vår ankomst tillkänna och tills vi inkommit i huset, hade Andreas Andersson hunnit att komma upp på vinden. I den förvirring som uppstod, observerades ej detta förhållande genast, isynnerhet som hans bröder och syster på allt sätt sökte hindra oss från att genomsöka huset, dels genom att utsläcka de ljus, som blifvit upptände, dels genom handgripligt motstand och för öfrigt genom förfärliga skrik och hotelser, hufvudsakligen äsyftande att lemna Andreas tillfälle att, om möjligt, komma undan. Detta hade kanske äfven lyckats honom genom något af gafvelfönstren på huset, derest han ej afskräckts genom anblicken af emot detta fönster riktade gevär. Under desse förhållanden, och då e endast en öppning till vinden fanns och denna så trång, att blott en person i sender kunde uppkomma derigenom, samt tjufven genom denna öppning nedkastade brädoch plankstum par m. m., så snart någon nalkades ditåt, nödsakades jag att låta bakbinda hans båda bröder, Anders och Börje, hvilka isynnerhet visade ett ytterst vildsint sinnelag, för att få ryggen fri vid brodrens gripande. Sedan detta skett försökte öfverkonstapel Ljungqvist att komma upp genom öppningen, ett försök som fordrade så mycket större mod, som ingen säkerhet gafs, at ju ej bofven, hvilken hade den fördelaktiga ställningen öfver de angripande, kunde med en yxa eller an