da ett nytt band, som tröstar dem, i det gamlas ställe. Albert kände ett stort behof dertill. Han gick ut och vandrade länge omkring för att undvika den seber, som han började känna. Slutligen satte han sig under ett träd på vägen, vid sidan af en äng, som höstvindarne färgat gul. Han betraktade de höjder, som hittills utgjort hela hans horizont, de spridda boningarna, från hvilka ett rökmoln steg i höjden, de aflägsna Alperna, hvilka aftecknade sina silsverhvita, taggiga spetsar på den gråaktiga bakgrunden; och hans hjerta klappade häftigt på en gång af sorg och af hopp; det förekom honom, då han stod så ensam i detta melankoliska landskap, att hans hjerta, som var alltför fullt, åt den liflösa naturen anförtrodde det, som det icke kunde säga åt någon menniska. Följande dagen vandrade Albert och hans moder nedåt landsvägen till det ställe, der vagnen skulle stanna. Ynglingens obetydliga bagage bars af en gammal piga vid namn Mariana Bråchet, som på sin tid skött både fru dEsparon och hennes son i deras barndom, och som nu stannat qvar hos dem, utan att hafva något bestämdt arbete att förråtta. Marianas hela person erbjöd en äkta typ för den nu nästan aldeles utgångna klassen af gamla tjenare, dem romanerna missbrukat något väl mycket, för att jag nu skulle börja beskrifva dessa onödiga och dock oumbärliga menniskor, hvilkas plumpa tillgifvenhet på en gång är oss till besvär och till behag, hvilka tjena oss emot vår vilja, hvilka älska och plåga oss, hvilka vi tjugo gånger om dagen bedja att gå dit pepparn växer; men hvilka icke destomindre äro öfvertygade om att de skola lefva under vårt tak till sin sista stund eller gråta vid vår dödsbädd. (Forts.)