Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1853, sida 2

gra enskilta personer, bland hvilka må nämnas handl. Wettergren, som lemnat honom understöd. Vår tid saknar öfverhufvud taget mecenater — ty rikedomen uppmuntrar icke numera på samma sätt som förr de sköna och eglada konsterna — men allmänheten är den nyare tidens mieecenat, och vi äro öfvertygade att denna frikostige beskyddare, om det påsordras, skall ytterligare understödja en ung konstnär, som lofvar att blifva sitt land till heder. I Upsala har man omsider fattat det djerfva beslutet — att upphäfva spärrningen, hvilket skedde den 4 dennes, sedan den varat i 151 veckors tid. Således kommer, heter det, höstmarknaden att nu i vanlig ordning sörsiggå. — Alltså krämarintresset, som äfven här gjort sig gällande. Men med allt detta sortsar tidn. Upsala på följande sätt: Likasom spärrningen här uppenbarligen visat oss, att kolerasarsoten kan alldeles utestängas ifrån ett samhälle, som allvarligast vill arbeta derpå, — att Upsala stad hittills genom spärrningen varit alldeles fredad för alla slags kolerasymptomer ar nu ett gifvet, högst vigtigt faktum, som omöjligen kan borträåsoneras; — så har ock under sommaren Malmö stad gifvit ett lika efterföljansvärdt föredöme, huru inom samhället utbruten smitta skall dämpas och förqväfvas, nemligen genom strängaste spärrning, och isolering af smittade, enskilda hus, innevånarnes utflyttning och det nersmittade rummets bestrykning med kalkvatten, allt under strängaste uppmärksamhet genom besök i husen på förekommande kolerasymptomer och deras ogonblickliga häfvande med ändamålsenliga medel. Detta säges, under det slertalet af spärrade städer fått koleran, under det ospärrade sluppit undan! Uppgisten rörande Malmö är helt enkelt en osanning. Isoleringen hjelpte ej. Koleran sprang öfver alla bommar och måste slutligen lemnas åt sitt öde — upphörde då af sig sjelf. Huru kan man inför en allmanhet komma fram med en så oförsynt vanställning af fakta, som Upsala här gjort? I Christianstad har en herre, som sjelf kallar sig: Skalden Ahlstrand, gifvit en soiree, som beskrifves i Skånska Posten sålunda: Det musikaliska biträde han på programmet utlosvat, uteblef alldeles, och vår skald framstod helt ensam. Hans prestationer bestodo uti en usel, ofta knappt hörbar, deklamation af det mest befängda sammelsurium af egen tillverkning, och hvilken deklamation oupphörligen afbröts af åhörarnes bravorop, hvisslingar och väldiga stampningar, åtskilliga andra högljudda tillrältavisningar att förtiga, men af hvilka soirgegifvaren hade den kontenancen att icke låta sig i någon betydlig mån störas. Dessa tillrättavisningar tycktes efter soirkens slut vilja taga en mera handgriplig karakter; men efter hvad vi tro, lyckades det äfventyrareu att komma helskinnad undan, ehuru en utaf någon bland åhörarne företagen tillstängning af dörren, genom hvilken han hade sin utgång, icke syntes båda godt. Det mindre behagliga efterspel man kunnat hafva skäl att befara, afböjdes dessutom genom mellankomsten af stadens borgmästare, som till soiregifvaren höll ett ingenting mindre än smickrande föredrag, beledsagadt af ett consilium abeundi. För oss och alla, som af gammalt känna mannen, hvilken var på sin tid en försvarligt skicklig, ehuru föga påpasslig, barbe are och hårklippare, men ingenting annat, var nu allt detta ingen egentlig surprise. Det psykologiska fenomenet af en sådan personlighet, tillägger Sk. P., tilltro vi oss ej att förklara. Såvida icke mannen — hvilket vi äro böjda att tro — lider af sinnesrubbning, återstår väl ingen annan sörklaringsgrund än en oförskämdhet, hvartill man förgäfves skall söka maken, och som i en viss mening kan kallas beundransvärd. Vi bafva icke ansett olämpligt att förutskicka denna rekommendation till de orter, som denne industririddare hädanefter kan ämna besöka, på det de der måga se sig bättre före.