Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1853, sida 2

min pligt såsom samhällsmedlem, såsom menniska. Medan prof. stod sörsankt i dessa tankar hade vår beskedlige Rosengren, på prostens uppmaning, bjudit till att uppsöka något i fruktväg, för att dermed traktera sin lärde gäst; men till sin stora ledsnad hade han ej kunnat upptäcka något som var värdt att bjuda på, synnerligen som han var känd såsom en särdeles kunnig trädgårdsmästare. Jag hade trott, sade han då han uu tomhändt återvände, att jag skulle kunnat upptäcka något i min trädgård som undgått den allmänna förstörelsen för att dermed undfägna min höglärde gäst; men ty värr finner jag intet hvarken för mig eller andra, änskönt jag städse bjuder till att på allt möjligt sätt och så vidt i min förmåga står underhjelpa naturen i denna min lilla verld. Ja, det är i hög grad märkvärdigt. Vännen Pil, som knappt förstår hvarföre han skall nedsätta roten och ej toppändan i marken, har såsom han berättar mig icke blott vacker frukt i sin trädgård, utan han har på ett par år knappt kunnat upptäcka spår till mask, hvarken i jorden eller på träden. Orsaken känner jag lika litet som han sjelf. Det måste vara något oförklarligt, något af Gud skickadt Jag vill härvid erindra, att det stundom, ja rätt ofta händer att man får se vissa cactus-arter stå i skönt flor i ett — köksfönster; arter, hvilka man icke utan stor möda kan bringa i blomning i ett växthus. Ja, sade Pil, jag har fått många växter af mäster Rosengren, men så snart de komma i min hage, blir det helt annat. Jag har för mitt åkerbruks skull knappt tid att sätta spade i densamma, ej heller har jag hvarken lust eller insigt att befatta mig dermed; den ställer mor om, Men det är skönt att skåda de gudsgåfvor den frambringar, likasom af sig sjelf, ty sedan något blifvit satt, så bryr ingen menniska sig derom förrän skörden är mogen. Pil, som bodde omkring J mil från trädgårdsmästaren, blef ej litet glad då man nu satte sig i marsch åt hans hemman. Under vägen var man vittne till de ödeläggelser, den såkallade hvitaxmasken, slokormmasken m. fl. anställt på sadesäkrarna. Dessa voro mycket glesa, som prosten sade, i följd af den mängd sniglar som funnits på den nyss uppkomna säden, men kanske mest af de otaliga, små, gula maskar som förekomma öfverallt i sjelfva jorden. Man uppsökte sådana maskar, och prof. förklarade att de voro larver till en art af det så kallade knäppare slagtet. ÅÄtt den kan blifva mycket skadlig förundrade honom icke, ty man vet att såväl denna som larven till ållonborren tillbringa 4—5 år i jorden, innan de blifva utbildade, eller som man säger förvandlade till fullkomliga insekter. Under vägen passerades en löfskogsdunge bestående af åtskilliga slags löftråd, hvilka om de ock hade de flesta af sina löf i behåll, så voro dessa dock till den grad vanställda, att de ej mera liknade hvad de egentligen voro. Somliga löf voro försedda med blåslika uppsvällningar; dessa sade prof. härrörde af larven till en liten skalbagge som närer sig af det växtkött, som finnes mellan löfvets båda ytor Han sade vidare att sådana insekter äro af så många slag att nästan hvart trädslag är behäftadt med en egendomlig art. Somliga löf voro sammanskrynklade och hade ett bukigt, oformligt utseende. Då man granskade dessa fann man i skrynklorna en mängd så kallade bladlöss. Prof. sade att dessa djur utsuga löfvets lifsvätskor och detta antager derför en sådan, egendomlig form. Andra löf voro formligen sammanrullade och i sådana fann man en mask som prof. sade vara larven till en liten fjäril. Andtligen funnos si en mängd löf flera trinda hål så att bladen liknade ett såll; prof. sade att dessa hål troligtvis åstadkomits af en liten ållonborr-art. s ::5 Efter denna ledsamma färd anlände vi omsider till Pils vackra hemman. Afven der buro fälten omisskänneliga märken efter skade