Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1853, sida 2

—— ff——————— — — — — — — sin undergifvenhet sör sitt öde, nedsjönk han plötsligt från sina hänryckande drömmar till den nakna, prosaiska verkligheten. Ett sådant förhållande kunde icke blifva af lång varaktighet; snart uppkommo stormar, hvilkas verkningar voro så mycket sorgligare, som fru dEsparon beständigt, så länge som dessa kriser varade, förblef tyst, kall och lugn. I anledning af en eller annan ganska vanlig tilldragelse började hennes man att afhandla det ämne, Som alltid var nytt för honom och alltid detsamma; hänryckt prisade han det poetiska på det sannas bekostnad och häntydde ofta under samtalets lopp derpå att hans högre kallelse icke blifvit förstådd. att han kommit på orätt plats och att hans lif derför var så godt som förspildt. Fru dEsparon besvarade aldrig dessa förebråelser med ett enda ord. Octavian, som hellre önskat att möta före bråelser och storm, harmades öfver denna tystnad; han förargade sig deröfver, att hans vältaliga orationer skulle gå så helt och hållet förlorade; i ögonblickets hetta blef han häftig och lät i sin blossande vrede undfalla sig några af dessa bitande ord, hvilka bibringa ett oläkligt sår, lik en klinga borra sig in i hjertat och öfver hvilka hjertat åter sluter sig och gömmer såväl såret som klingan. I sådana ögonblick steg Marceline upp, alltid lika lugn, och lemnade rummet, utan att hennes ögon på minsta sätt röjde att hon led; och ett ögonblick derefter skulle man hafva sett henne ligga på knä på sin bönpall eller luta sig öfver Sitt barns vagga. Det varade icke länge, förr än detta lif, hvars stormar icke hade något lockande med sig och som var enformigt, men ändå utan lugn, blef för hr dEsparon högst motbjudande; dessa sorgliga motsägelser upprörde väl icke hans förnuft och hans hjerta, men väl hans rikt begåfvade själ och fina smak. Men han tänkte