Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1853, sida 2

Från detta ögonblick uppstod emellan dem en hemlighetsfull skiljemur, ett obehagligt siendtligt förhållande, som med hvarje dag måste blifva mera tryckande. Det förhåller sig med huslig lycka på samma sätt, som med ett stycke tyg, som väl är dyrbart, men derjemte så skört, att den obetydligaste rispa är tillräcklig att förstöra alltsammans. Octavian hängaf sig mer och mer till denna öfvertygelse om sitt poetiska välde, hvarifrån man skulle kunnat afleda hans uppmärksamhet, genom att låtsa som om man delade den. Fru dEsparon vande sig beständigt mera att tillsluta sitt hjerta, som tillochmed tyckte sig vara misskändt, innan det ännu ens blifvit verkligen såradt. Follande året fick hon en son; men i stället att begagna denna glädje som en anledning till försoning och närmande emellan dessa tvenne själar, hyilka redan förut blifvit skiljda genom mångfaldiga, små, hemliga oenigheter, var hon sorsigtig nog att draga sig helt och hållet tillbaka och förskansa sig bakom sin moderskärlek, likasom bakom ett bintagligt värn. Hon lefde nu endast sör omsorgen om sin son och lemnade ingen uppmärksamnet deråt, att hr dEsparon vande sig att lesvå skiljd ifrån henne. Hvarje dag gick han ut, företog sig långa promenader och återkom hem om astnarne i en orolig och upprörd sinnesstämning. Han hade då tillbragt dagen med förföljande af skugshilder; och hans inbiliningskraft, som overksamheten och ensamheten upphetsat, hade befulkat detta mörka, melankoliska landskap med allt det som fattades i hans lif. Ära, nöjen, lysande fester, tillfällen att göra bruk af sina nu overksamma Själsförmögenheter, — om allt detta trodde han sig erhållit hodte af den vind, som slägtade kring hans panna, och af de moln, som visade sig vid den aflägsna horizonten, och då han om aftonen kom tillbaka till slottet och der fann en dvinna, som förödmjukade honom med sin tystnad och