Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1853, sida 3

Article Image
BULLE OM tt hHUf7UMff G, INCH, Saltacits 10TTrogna med vännen Morpheus, njöto vi af honom en oafbruten omhuldning till nära dagningen. Som du lätt kan tänka hade vi icke särdeles bry med toiletten, emedan vi voro klädda när vi stego upp, ej heller gjordes stora rustningar för frukosten, hvilken dock aldeles icke föraktades, utan togs med största aptit, hvarefter vi gingo öfver elfven, släppte de gnisslande hundarna ur kopplen och började draga oss efter en fjellsida Öfverän kallad. Här skiijdes vi något åt på det hundarna skulle söka vidare genom trakten och att hvar på sin gifna linie skulle spana efter nallarna. Så fortgick sökandet tills fram på förmiddagen, då vår gamla hund gaf häftigt skall en bit ifrån mig, hvarpå jag så fort jag förmådde sprang deråt; men snåret var så tätt att jag ej fick syn på nalle förr än jag var honom på några alnar nära. Han låg ännu uti idet med hufvudet uppe. Försigtigtvis hade jag dragit bössan ur hölstret innan jag gick in i busksnåret så att det nu blott var ett ögonblicks verk att spänna, rikta i ögat på besten och trycka af — men o, ve! det klickade, knallhatten small och nu vaknade nelle bättre, reste sig upp och blottade bröstet då han kom uppför ur idet. Nu visste jag att ett dåligt skott var detsamma som strid, derför var jag noga med andra pipan och siktade rakt mot hjertat — men, otur! äfven denna nekade sitt biständ och klickade. Nalle såg sömnigt, än på mig och än på hunden, och jag visste ej hvad jag skulle taga mig till då gubben kom springande med de båda unga hundarna, hvilka tappert började anfalla nalle. Jag ropade och bad gubben låna mig sin studsare, men fick till svar, att han ännu ej laggt i någon kula. Min harm var gränslös, då björnen, efter ett lindrigt motstånd mot hundarna, tog till fötterna. Nu var intet annat att göra än att lunka efter drefvet för att få rätt på hundarna, hvilket ock på aftonen lyckades, sedan de väl tröttat ut både sig och oss. Natten var nära, hvadan vi togo qvarter i ett närbeläget fäbodställe, der vi fingo tak öfver hufvudet mot snön, som nu började falla rätt ymnigt. Här sofvo vi också i god ro till följande dag, då vi åter drogo ut. Men att nu berätta dig: allt hvad vi under tvenne dagar upplefde vore onödigt. Nog af; vi fingo gå oändligt, frysa otroligt och sofva intet; ty björnen drog sig oupphörligt undan åt dalarna till. Det snögade jemt och vi voro rädda att förlora spåret, hvadan alla krafter användes och det med den framgång att björnen på tredje dagen holmades; men vi visste då ej hvar vi voro, ty dimman och snöyran tillät oss ej se 50 alnar från oss. Slutligen kom en stormby och skingrade dimmorna, så att vi kunde igenkänna trakten och så kommo vi fredags-qväll åter till fäbodstället, der vi förut legat. Vi hade förlorat mycken tid på holmningen af den undsluppna björnen och kunna ej skjuta honom förr än skidföre inträffar, då vi lätt hinna upp honom ifall han tager till benen. Vi begäfvo oss derför tidigt lördags morgon på väg till ett annat berg, der björnar brukar ligga. Här förnyades samma manöver som förut; hundarna släpptes och vi gingo en stund tills vår gamla hund äter började ge hals. Jakob och jag voro nu tillsammans så nära att vi på en gång kommo fram till idet der björnen låg. Men som den krabaten hade stoppat igen haälet med mossa kunde vi icke straxt tro det vara björn, utan trodde nästan att någon mård krupit ned der efter hälet var så litet. Nu kom gubben fram och var af samma tanka, hvarför jag, som var minst, kröp ner af stenen der vi fattat posto, för att undersöka, men redan på taket af idet fick jag höra ett brummande som häfde alla tvifvel. De unga hundarna hade nu framkommit och skällde och gräfde ursinnigt, men björnen ville icke upp. Vi hade emellertid avancerat på 10 stegs afstånd från öppningen, der vi en god stund stodo och väntade nalle, men förgäfves. Trött hörvid bad jag Jacob salutera honom med nägra snöbollar, hvilka han med mycken säkerhet slängde in i halet och med den framgång, att björnen efter den tredje eller fjerde kom utrusande. Jag riktade ater mot ögat, men äfven denna gång klickade högra pipan. Liksom den förra björnen blottade nu också denna bröstet och i samma ögonblick brann ändtligen den venstra pipan med den följd att nalle döende föll tillbaka in i idet, tappert huggande efter hundarne, som beto sig fast som iglar vid hans nos och öron. Vi voro nu mycket glada, men ej säkra om nalle var riktigt död väntade vi en stund till dess vi ej mera hörde något från idet, hvarefter vi stucko in händerna för att utdraga vär fångst, som att dömma af nosens och skallens bredd måste vara fullvuxen. Förut hade jag likväl af gammal erfarenhet skjutit ur den falska pipan och laggt nya skott i båda. När vi nu hunnit så längt med vårt arbete, att vi hade halfva nalles kropp ute — hvad så vi väl då se! — Jo, ett likadant hufvud, som lisslefvande kommer styckandes mellan händerna på oss. Jag släppte taget i den gamla björnen och vände mig om efter bössan, som låg några steg ifrån mig. Då jag åter vände mig om fick jag se gamle Jan, dödaren af 19 björnar, stående med nalle i öronen och i detsamma en tredje björn komma rusande ur idet åt skogen. Så snart jag fick sansa mig gälde mitt skott den flyende björnen, hvilken ocksa föll träffad i korsryggen, men upp igen och till bens och hundarne efter. Derpå vände jag mig till gubben, som ännu höll sitt säkra tag, tog ett skutt åt sidan, höll så godt jag kunde mellan gubbens händer och tryckte af. Smärtan gaf björnen större krafter så att gubben mäste släppa sitt tag, hvarefter nalle, då skottet gått för längt ned i bröstet för att vara dödligt, begaf sig på flykten inåt skogen då Jacobs studsare dundrade och han föll träffad i sidan; men ännu gaf han sig ej, utan reste sig upp och började åter,springa. Jag fattade da gubbens bössa, tog godt korn och — fördömda otur — klickade ånyo. Björnen tog en halscirkel omkring oss och hastigt fick jag den iden, att försöka om ej yxan skulle bita bättre än skott. Med yxan i hand skyndade jag ned för backen, gensköt nalle innan han hann ett närbeläget grannsnår och efter tvenne redliga slag föll han liflös till marken. Tänk dig nu min glädje när jag knappast hunnit hemta andan förr än jag får höra Jacob ropa Åalles todt, på den tredje björnen, som nu af sitt sår och hundarnes bett förblödt. Då vi en qvart derefter dragit tillsamman och beskådade vår fångst, en gammal hona duktigt stor och 2:ne 3 års ungar, hur glada och tacksamma voro vi 2 KR

7 december 1853, sida 3

Thumbnail