en smula äregirighet och maktlystnad till det sör den första mansåldern naturliga verksamhetsbegäret, det verkligen rena uppsåtet att gagna, och man inser lätt huru äfven den bästa karakter kan komma in på en ganska olycklig och farlig väg. Mången skall kanske tycka, att vi här alltför öppet och skonslöst framställt en persons handlingssätt och karakter (sådan vi uppfattat den) hvilken man varit van, att antingen alls icke personligen nämna, — n. b. då det ej gäller att säga artigheter, — eller ock blott anfalla med försåtliga antydningar. För vår del hysa vi alltför mycken oskrymtad välvilja till H. K. H., för att icke säga honom våra tankar lika öppet, som han städse uttalar sina, och vi äro äfven öfvertygade att Han, om han ock finner sanningen en smula bitter, — förutsatt att våra ord komma till hans kunskap — dock skall sätta ett visst värde på en sådan öppenhet. H. K. H. kan icke vara blind för de tidsförhållanden hvari vi lefva, hvilka göra hvarje offentlig man till föremål för offentlig granskning. Mången furste skulle hafva varit lycklig, om någon upprigtig menniska, med ärligt uppsåt, så i tid sagt honom sanningen, i st. s. att man hittills, af dels feghet, dels oärlighet, insöst honom i sina villfarelser. II. K. H. skall, vi äro öfvertygade derom, förr eller sednare komma till den vigtiga insigten, som mången säkert nu vill hindra honom att fatta, att han är thronföljare icke till en absolut monarki, utan till en konstitutionell, hvarest folket, genom sina ombud, har både rätt och pligt, att bestämma de allmänna grundsatser, hvarefter det önskar blisva styrdt, hvilka regeringen sedermera erhåller det i sanning dyrbara och höga förtroendet att tillämpa och utföra.. H. K. H. är lyckligtvis, genom sin börd, räddad från den farliga frestelse, hvarför den s. k. legitimitetens furstesöner ofta falla offer, att anse ett land och ett folk vara ett arf, hvilket de tillträda såsom sin rättmätiga egendom; fastmer måste H. K. H., uti sjelfva sin egenskap af svensk thronföljare, se och erkänna ettbevis på folkets lagliga rätt, att bestämma öfver sin regerings icke blott system, utan äfven personer. H. K. H:s rättskänsla skall också säga honom, derest han vill för ett ögonblick tänka sig vara i en vanlig medborgares ställning, att han såsom sådan, såsom en upplyst och verksam medlem i landets stora utvecklingsarbete, är fullt berättigad att, gemensamt med andra medlemmar i samhället, såsom ombud eller genom ombud, fastställa det styrelsesystem, som är för landets välfärd ändamålsenligast. H. K. H. skall sålunda inse, att folket äger rätt att bestämma öfver sina egna öden, och att ingen enskilt person kan förnuftigtvis äga rätt att påtvinga ett folk sin vilja mot folkets egen. Detta vore ju nemligen lika så origtigt, som om någon ville t. ex. tvinga H. K. H., att inrätta sin hofhållning på annat sätt än han sjelf finner för godt. — H. K. H. skall vidare, efter en vunnen större och mognare erfarenhet, lära sig inse den för en regent vigtiga sanningen, att man i många af samhällslifvets förhållanden, äfven om man dertill har makt, icke bör genomdrisva åsigter, som strida emot solkets föreställningssätt och öfvertygelse. Ar åsigten rigtig, så må man med all sin kraft, allt sitt inflytande, söka väcka menniskornas uppmärksamhet och mogna deras öfvertygelse derför, och den skall, så ingången i det allmänna medvetandet, bära en frukt, som den eljest alldrig skulle ha burit. Jordmånen måste vara beredd innan man utkastar utsädet. Förgäfves söker man eljest, genom konstlade medel, framtvinga en växt, som snart skall förvissna, derför att den icke har näring. Men att tillreda denna jordmån, att verka för ett folks bättre öfvertygelse, att framkalla dess sjelfverksamhetshåg, att bringa alla dess bästa