vold. Några siskare singo först sigte på den, men betogos af förskräckelse, så att de icke anställde någon undersökning. De sågo tydligt, berättade de, att det var ett stort vidunder, som kastade sig bit och dit på vattenytan, och att det såg förfärligt ut och var farligt att komma nära. Sedermera sågs vidundret af många, hvilka betraktade det nogare och sunno, att det måtte vara en sjöorm. Den var tjock, som en vanlig timmerstock, hade cn mahn längre än en hästs och var ljus under halsen. Nu spridde sig ryktet och sörskräckelsen, och folk strömmade till stranden, för att betrakta det märkvärdiga sjödjuret, på hvars tillvaro så många tviflat. De blefvo ej eller bedragna i sin förhoppning; ty odjuret visade sig med ett fruktansvärdt plaskande på vattenytan ungefär en gång i timman, stundom oftare, ibland höll det sig under vattenytan. Det måtte säkert vara, tänkte man, den sjöormen, om hvilket en sägen gick att den ha e sitt tillhåll i Mjösen, och man talade hit och dit om orsaken hvarför den lemnat Mjösen och utkommit genom Wormenelfven. Några trodde, att den blifvit skrämd af ångbåtarne, andra sade på skämt, att den förmodligen ville gå för att bese jernbanan och tunneln o. s. v. Andra hade andra gissningar. Traktens skickligaste jägare insunno sig också samt ämnade sända odjuret några kulor; — men afståndet var för stort. Åudtligen kom en rask och modig karl, som betviflade sjö ormens tillvaro. Han hade, ehuru på afstånd, noga betraktat vidundret, och dess plaskande kunde icke bedraga hans säkra blick. Han vinkade till några kamrater, hvilka också kommo till honom, steg med dem i en båt och rodde djerst framemot sjöormen. För Guds skull, skrek en qvinna från stranden, ro inte för nära! men de frågade icke efter hennes varning. I samma ögonblick de närmade sig djuret, dök det under vattenytan. Under det de sutto stilla och väntade på dess återkomst, sköt det upp straxt invid båten. Nu gälde det. Hastigt fattade den raske karlen det om halsen och släpade det under högt skratt med sig till landet. En 4 å 5 alnars lång planka, ombunden med ett tåg, hvars andra ända var fastgjord vid en dragg il, var den förfärliga sjöormen, och dess rörelser på vattenytan kommo deraf, att den meddelst strömmen och draggen än flöt upp och än drogs ned. Så var denna sjöorms historia. ) Draggen och plankan hade vid ett tillfälle varit begagnade af några timmerflottare, för att få rätt på en tross, som de förlorat, och plankan var fastbunden vid draggtåget, på det de framdeles skulle återfinna stället, der draggen låg. Cm —C— — —