Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1853, sida 1

räkna på, att förvisningen blott är tills vidare, och att det snart skall lyckas Hennes Majestät att få er tillbaka till hofvet. Huru strålade icke nu det äkta parets ansigten, och medjubel välsignade de kungens och drottningens kärleksfulla hjertan. Men hvarför står Claudine så tyst? Hvarför jubla ej hennes läppar? — Flicka du har ju ännu ungdomens starka känslor, ditt hjerta måste ju djupast känna verkningarna af den glädje, som den lyckliga vändningen af Rostgaards sak framkallar? Blygs du att gifva glädjen luft? — Nej, jag vet hvad som fattas dig, ditt hjerta böjer sig emot honom, som nu betraktar dig med ett så eget uttryck, som du aldrig förr sett i någon mans öga. Hvad säger det? Hvad tolkar det för dig? Se, svaret härpå gör dig tyst, ty just detta svar skapar hjertats högsta lycka, och denna lycka är tyst, som middagstimmen på den heta sommardagen. Men hvad tänker ni då på herr grefve? att så fatta Claudines seberheta hand! hvart för ni henne? — Ah! — till hennes föräldrar; det var rätt; nu förstår jag hvad ni vill, tag min välsignelse med er, så som jag anar att ni erhåller den af de lycklige föräldrarne.