Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1853, sida 1

— nog erkänt sanningen deraf i sitt till Oss ingifna memorial, så anse vi icke, att en sådan af sin ed och sin heder glömsk menniska, som så grufligt brutit emot vårt anno 1700 utgifna edikt, längre kan tålas eller tolereras. Änskönt han nu, enligt förberörda förordning, skulle hafva förlorat ära, välfärd och gods, så vilja Vi dock af synnerlig nåd och konsideration efterskänka honom detta straff; men att framdeles behålla honom i vår tjenst eller låta honom visa sig vid hofvet, kunna vi icke tillåta. vår vilja är derför, att han såsom storkansler, kallar Rostgaard till sig och icke allenast i Vårt namn tillkännagifver för honom allt det ofvanstäende, utan också, att han är afsatt ifrån alla sina embelen, samt att han äger att inom 24 timmar begifva sig ut till sina gods, och hvarken låta se sig vid hosvet eller någonsin infinna sig i Köpenhamn, vid förlust af Vår högsta nåd och vid äfventyr af annat straff . . . Rostgaard föll ned på sina knän och sammanknäppte händerna till en tyst tacksägelsebön; tätt invid hans sida knäböjde tvenne qvinliga varelser, under det att grefven sakta drog sig tillbaka bakom en bokhylla, då han insåg att en främmande bär var en obehörig person. Då de trenne bedjande åter uppstego, föllo syr hvarandras armar, och gladjen lyste ur allas blic— Men hvart tog vår käre budbärare vägen? frågade frun, i det hon såg sig om. i — Här är jag, nådig fru! svarade Parsbjerg, i det han åter kom fram, och nu vill jag till fullo uträtta mitt ärende från storkansleren; han bad mig säga er, käre herr öfversekreterare, att ni med säkerhet kan