Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1853, sida 1

— — — — —— — — her det således kommit med dig! var den tanke, som genomsor Rostgaards själ, då han satte foten på Sveriges jord, och vid denna tanke runno tårarne utför hans infallna kinder. — Men hvad? Griper vanvettets förfärliga polyparm hans nedböjda själ? Hvarför ilar han bort lik den uppskrämda hjorten i den nyss förut så fredliga skogen? Hvad vill han? Hvad söker han? — Se, der stannar han utanför den stora byggnaden till höger vid torget, der två skyltvakter gå fram och tillbaka med raska steg, för att i rörelsen söka ett skydd mot vinterkölden. Det är kommendantens boning. En nyss uppstigen kammartjenare betraktade med högsta förväning den förvirrade mannen, som begärde att i ögonblicket få tala med kommendanten och, då han icke genast erhöll svar, inträngde i huset, ilade uppför trapporna och plötsligt stod, utan att sjelf veta huru, i en väl uppvärmd sängkammare, der Helsingborgs ålderstigne kommendant uppvaknade vid det buller, som hans förvirrade och oväntade gäst åstadkom. — Hvem är ni? hvad vill ni? frågade mannen helt bestört, i det han såg sig omkring efter någon af sina tjenare. — Ni ser framför er Danmarks öfversekreterare; jag har kommit hit för att af er begära Hans Majestäts Sveriges konungs beskydd! utropade den olycklige mannen. — Huru? Ar ni verkligen den bekante Rostgaard ? Ni får förlåta mig att jag icke genast igenkände er, men får Jag nu bedja er stiga in i nästa rum, medan jag kastar på mig kläderna, så skall jag strax vara Ers Nåd till tjenst. — Svara mig blott, herr kommendant! vill ni tillförsäkra mig er konungs beskydd? — Huru kan vål Ers Nåd göra mig en så besynnerlig fråga? Det är mig ju platt omöjligt att försäkra