Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1853, sida 3

paste inkognito få det nöjet att vara vittne till kurtiserna på norrbro. Snö var ännu icke fallen, men marken var hårdt tillfrusen och betäckt med en glansk isgata. Damen hade derför mycket svårt att gå och riskerade hvarje ögonblick att halka omkull i backen. En sjökapten, som R. igenkände vara en Finne, åsåg en stund den äfventyrliga färden och utropade slutligen: Ådet vore myck t bättre att frun satte sig på ändan och åkte utföre, så gick det mycket fortare och säkrare! Dec skulle frun visst göra, om det ej vore för en stygg finnes skull, svarade R ... Korta satser, inhemtade i lifvets skola. Ju djupare öfvertygelser någon har, desto mera isolerad står han i lifvet. Vi äro för andra blott så mycket värda som vår kraft räcker till; endast denna, icke vår vilja, värderar man. Vi tro vår kärleks förnämsta lycka bestå i den öfvertygelsen, att vi hafva det älskade föremålet att tacka för allt; i sjelfva verket äro vi dock vida lyckligare af den tanken, att den älskade har oss att tacka för allt. Det är ett högmod, som vidlåder äfven den anspråkslösaste. Vore det icke bättre och skönare, att vara född gammal och skynda emot ungdomen, än tvertom, som nu är fallet.) Det förfärligaste ögonblick i en arbetsam menniskas lif är det, då hon ser sig tvingad att blifva egoist. Hvilka äro de praktiska menniskorna? De, hvilka aldrig gå på det rättas raka väg och äfven aldrig på det orättas väg. Att de åvägabringa denna skenbara omöjlighet, just det utgör det praktiska hos dem. I ungdomen äro menniskorna hvarandra så lika som skogens gröna blad. Först om hösten visa de schatteringar. Den fläck, som man kastar på en menniskas ära, är ett prof på densamma, Liksom på ett godt kläde bleknar antingen fläcken eller äran. Om vi berätta ett samtal som vi haft med en stor man, så blir det vanligtvis dubbelt så långt, som det ursprungligen var. . Det, som går efter våra Önskningar, tillskrifva vi vår klokhet; men det, som icke går efter dem, tillskrifva vi andra eller ddet. Den som sträfvar högre än hans relationer räcka, och dervid icke öfvergifves af sina egna krafter, är tragisk; den som sträfvar lika så högt, men icke har krafter dertill, är värd medlidande, men är också icke sällan komisk. RR K XXX --—.vessumsssveammucumäWRIÄ laamämmcmz7smQjgmuumammwWuicatetaenz—tzl ——