Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1853, sida 3

— Styckegods. En erhålfen och terglsven örfil, En ganska rolig, men temmeligen skandalös scen ägde nyligen rum på ett landställe nära Saint-Cloud. Saken förhåller sig på följande sätt: Herr och fru X . .. äro just inga mönster för makar. Herrn tillbringar balfva nätterna bland sina vänner, under ett tygellöst hasardspel. Frun begifver Sig oftare än hon borde till versaille, der ett stätligt lancierregimente ligger i garnison. För ungesar en månad sedan hade fru X. infunnit sig på slottets förnämsta borggård, för att der se verkan af de från pont de la Concorde tagna statyerna af ryktbara krigare; hennes man, som händelsevis befann sig der, då hon inträdde, gjorde henne något skarpa förebråelser. Frun, som hade en flytande tunga, besvarade dem med hetta. Mannen förnyade sina tillrättavisningar, men frun ville ha sista ordet, och då mannen slutligen ej visste hvad han skulle säga, så — klatsch! small en örfil på fruns kind. Fru X . .. steg genast upp i vagnen och for till en advokat, som alltid anlitas vid uppkommen oenighet inom bättre familjer; hon visade honom sin kind, som ännu var helt röd och varm efter nennes mans grofva behandling. — Kan detta gifva anledning till skiljsmessa till säng och säte? frågade hon, under det hon knappt visste om hon skulle gråta eller skratta. Den ryktbare advokaten bad frun att badda kinden med kallt vatten och lugna sig sjelf. Lagen fordrar vittnen till sådana slags förolämpningar; inga funnos, och man kunde således ingenting göra. Fru X... försökte att framdraga en mängd andra förolämpningar, som hon påstod sig hafva lidit af sin blodtörstige man ... men advokaten, som nog visste att frun endast ville hämnas, öfvertalade henne att icke anlita lagens hjelp; och sedan rodnaden försvunnit från hennes kind, ledsagade han henne till trappan. Fjorton dagar derefter hade hr X . . ., som är en passionerad jägare, inbjudit vid Saint-Cloud omkring trettio personer af båda könen, för att smaka på en präktig råbock, skjuten Gud vete hvar. Sällskapet bestod af de förnämsta personer, som den då skingrade societeten tillät att samla. Man frågade efter frun; mannen svarade obesväradt, att hon vistades vid baden jemte sin moder. I några få hycklande ord beklagade man hennes frånvaro, och tänkte icke vidare derpå. Middagen var ganska glad och munter; man gjorde heder åt ett slags hvitt Bordeaux-vin. Slutligen kom man till desserten, och gåsterna voro de lyckligaste varelser i verlden ... då plötsligt dörren häftigt öppnades och fru X . . . inträdde. Hon helsade knappt och gick rakt fram till sin man, som i detta ögonblick stigit upp, för att föreslå en skål för en vacker Engelska, som för tillfället åtagit sig en matmoders kall. — Min herre, sade hon med hög och fast stämma, ni gaf mig härom dagen en dugtig örsil. Jag hoppades att kunna draga nytta af den; men det ser ut som om det icke skulle lyckas mig. Ni får således täla, att jag ätergifver er den. Och utan att gifva sin bestörte man tid att vika undan, gaf hon honom en så ursinnig örfil, att han, oaktadt endast några vaxljus brunno, sag tusentals ljus blixtra för sina ögon. Tänk, hvilken uppståndelse det skulle väcka ibland sällskapet! — Betalt som qvitteras! utbrast en af sällskapet. Uppriktighet gör gode mån! tillade en annan. — Min fru, sade hr X . .. då jag för fyra år sedan af er ädla familj begärde er hand, kunde jag omöjligen ana det bruk ni ämnade göra af den. — Lagen fordrar vittnen på det att sådana uppträden skola kunna medföra skiljsmessa. Jag hoppas, min herre, alt ni begagnar erat den rättighet, som jag nu gifvit er? svarade makan. — Vi få se! Emellertid täcktes ni emottaga en skifva ananas . . . En stol till frun! Men offrets fasta hållning kunde icke ställa saken till rätta. Många af gästerna hade stigit upp ifrån bordet, och flera smögo sig redan bort; frun sjelf allägsnade sig äfven. — Man tror att följden af denna händelse skall blifva en ganska skandalös process. Spärrringshistoria. Herr —m anlände till —stad, hans hemort, och blef genast insatt i karantän. Dagen derpå kom nästan hela sundhetsnämnden för att helsa på honom. Sedan man en stund pratat genom fönstret, bad —m dem stiga in för att röka en cigarr eller dricka ett glas vin. Detta antogs med nöje och man språkade till långt inpå qvällen. När Sundhetsnämndens ledamöter skulle återvända till staden bad —m att få skrifva några rader till borgmästaren, som en af dem skulle aflemna, hvilket beviljades. Han skref nu en anmälan att Sundhetsnämnden besökt honom, som nyss kommit hem från kolerasmittad ort, och att saledes nu samteliga Vore smittade, hvarföre han föreslog att blifva utsläppt, emot förbindelse å hans sida att förtiga hela saken. Sundhetsnämndens harm, då borgmästaren läste upp angifvelsen, är lätt att föreställa sig, men hvad var att göra? — Påföljande dag fick — m inkomma till staden, och man skrattade godt åt hans påhitt. Den qvicke grefve R. ... gick en vinterafton från slottet utför Lejonbacken med ett förnämt fruntimmer, under armen. Den förnäma damen hade nemligen, drisven af nyfikenhet, vidtalat R. . . att med ho