Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1853, sida 2

— ————— Men se huru mannens ögon stå stela i sina hålor; de stirra, som om de ville genomborra papperet; hvilken likblekhet utbreder sig icke öfver hans kinder; hans med dyrbara ringar prydda fingrar röra sig krampaktigt, under det att händerna skälfva, som om han hade den häftigaste frossa. Hvad kan väl orsaken vara dertill? Jo, brefvet! Men hvad står det deruti då? : Nu lät han det falla på bordet — vi se blott en enda rad. Hvilka magiska skriftecken kan det väl vara, eftersom de utöfva en sådan verkan på denne mäktige man? Ack, det är det onda samvetet, som med sitt plågogissel så väldigt träffar honom, då han läser de få orden: Var på er vakt, Rostgaard! man börjar att vakna! Länge satt han med hufvudet nedbjödt mot det djupt andande bröstet; stunden var således redan kommen, då hans afvikelser tuktade honom, då hans oreredighet straffade honom; ty samvetet, som han hittills vaggat till slummer medelst förståndets sosismer och passionens sirsnröster. hade plötsligt vaknat och började genast med sitt marterande arbete, att hålla listan på alla de underslef och bedrägerier, till hvilka han, drifven af girighetens ande, gjort sig skyldig, Så tält intill hans stirrande ögon, att han icke kunde undvika att läsa hvarenda rad, hvarenda bokstaf. Ändtligen var han icke längre i stånd att uthärda denna tortyr; han rusade upp, slog händerna krampaktigt om sitt hufvud och brast i en häftig gråt. Det var icke ångren utan fruktan för offentlig vanära, som var tårarnas källa; derför återförde de ingen lindring, intet lugn till djupet af hans bjerta; qvalsull ångest omgaf hans själ, och det kunde ju icke vara annor