Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1853, sida 2

— — dag bestämda allmänna bevillningen. — Häraf är klart, att alla nu befintliga tillgångar komma att tagas i anspråk. Då man erinrar sig att bankovinsten för 3 år gemenligen uppgår till mellan 2 å 3 millioner; då betydliga öfverskott uppkommit på andra titlar, der man beräknat inkomsterna till mindre än hvad de verkligen utgjort; då dessutom man utan tvifvel kommer att påräkna en mångdubbelt ökad statsinkomst af bränvinsbränningen — så har väl icke gerna en förhöjning af den allmänna bevillningen bordt kunna komma ifråga. Fastmer hade väl en nedsduning af beskattningen bordt vara en af regeringens första omsorger. Men derom talas intet ord, och det är alltså att förmoda, att allt det betydliga ölverskott, som Statsverket bordt lemna å förutvarande inkomster, skall åtgå till landets säkerhet. Härom vore väl mindre att säga, om alla de oerhörda summor, som till detta ändamål anslås, anråndes rigtigt. Men man kan ju bli förtviflad vid tanken derpå, attsedan regeringen vid hvarje riksdag fordrat och erhållit nya höga anslag till armgen och flottan, så kommer det oupphörligt i dagen, att försvarsverket befinner sig i ett miserabelt skick. Landet står, med alla sina mångåriga uppoffringar för sin säkerhet, på den punkten, att det, enligt regeringens egna uppgifter, är blottställdt för alla möjliga faror af yttre fiender. Det är håri det egentligen bedrösliga ligger, att vi, med alla uppoffringar, icke dga ett ordnadt och någorlunda betryggande försvar. Huru ha då medlen blifvit använda? Hvad är det som vållat allt detta? Vi bestrida icke behofvet, ja nödvändigheten af anslag till försvarsverkets ordnande, fastmer frukta vi att regeringens framställning af detta behof är blott alltför rigtig, men vi fråga allvarligt: Kan representationen anförtro nya ökade anslag åt en regerings händer, som visat sig äga så liten både organisationsoch administrationsförmåga, att dess händer likna Danaidernas såll — ju mera man öser deri, desto mera rinner det blott ut. Vi tro att vi äro lika så mycket måna om fåderneslandets sjelfständighet och trygghet, som trots någon; men vi önskade se denna sjelfstandighet bevarad och försäkrad genom de oupphörligt återkommande anslagen. Frågan om anslagen till försvarsverket är Throntalets icke blott kärnpunkt, utan äfven slutpunkt. Förgafves letar man efter ett ord om de öfriga ämnen, hvilka man väntat finna åtminstone vidrörda. Ej ett ord förekommer om kreditväsendets ordnande, för hvilket Regeringen dock nedsatt tvenne kommitteer; ej ett ord om någon reform i vår tull-lagstiftning, som dock är så utomordentligt vigtig för hela landets ekonomiska förkofran; ej ett ord om förändring i dessa koleraförfattningar, som tiil slut skola ensamma förmå ruinera hela landets handel och rörelse; ej ett ord om ett behörigt ordnande af den förbistring som råder inom undervisningsverket; ej ett ord som syftar på någon omtanke för vår solkundervisning, hvilken är ett hufvudvillkor för landets civilisation, för folkets sedliga kraft och sörståndsupplysning; ej ett ord om representationsfrågan, som ej kan salla -; — man märker med ett ord i Throntalet ingenting af alla dessa ämnen, hvilka för fosterlandsvännen hafva den genomgripande vigt, att man, vid deras betraktande, är färdig att anse hvart och ett för en lifsfråga. Med allt detta erkänna vi upprigtigt, att intrycket af throntalet varit ganska otillfredsställande. Det vore önskligt om regeringens framställning om statsverkets tillstånd och behof komme att i någon mån mildra detta oangenäma intryck; men vi måste tyvärr anse anledningarne att hysa några förhoppningar i detta fall, vara mycket svaga, att ej säga inga. I Aftonbladet förekommer följande anmärkningsvärda ord: De för riksdagens gång så högst vigtiga och 11 A ? ND 2 —