Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1853, sida 1

Då mörkret mycket tidigt inbröt på eftermiddagen samma dag, så bar en tjenare in ljus i öfversekreteraren Rostgaards arbetsrum. Denne man, så ryktbar för sin lärdom, satt nästan begrafven bland folianter, bergamemsrullar, manuskripter och lösa papper, så alt tjenaren knappt kunde uppleta en plats, der han kunde ställa ljusen. Hela rummet bildade ett bordskifvan motsvarande kaos, ty hvarthän ögat vände sig upptäckte det idel uppstaplade böcker, sammanbundna packor af gamla ärevördiga dokumenter, öfverhöljda med ett lätt lager af damm samt af bedagade spindlars täta väfvar. Huru torftigt var icke allt i denna boning, som tjenade en af Danmarks förnamste embetsmän till arbetsrum ! Och hvilka stolar sedan! lågbenta och högryggiga med förslitna läderdynor stodo de der ensamma i hörnen; dock nej, ensamma voro de icke, ty de otaliga små hålen i ekträdet utvisade, att de voro bostäder för flera familjer af de små varelser, hvilka täfla med tiden i förstöringen af det förgängliga. Der stod en slagbänk, som ersatte nutidens soffor och divaner och var för Rysugaaru cew i011afsligt gömlsltäll, der han förvarade sina bästa manuskripter; här ändtligen faller blicken på en dragkista med fyra djupa lådor, till hvilka öf versekreteraren beständigt bar nyckeln på sig.