Eders Kongl. Maj:ls välvilliga tänkesätt och fosterlandskärlek äro oss en borgen, att de förslag, som från Eders Kongl. Maj:t komma att utgå i afseende på de flere vigtiga ämnen, som ligga folket om hjertat, skola åsyfta beredandet af fäderneslandets sanna lycka; och det tillhör en rättsinnig solksörsamlins att på allt sätt söka understödja detta systemål. Bondeståndet vågar försäkra, att dess högsta bemödande, under det nu började riksmötet, skall blifva att, i sin mån, söka befrämja allt, som kan bidraga till ett älskadt fosterlands välgång och ära. Under betygande af dessa tänkesätt nedlägger bondeståndet inför Eders Kongl. Maj:t sin vördnadssulla hyllning, kärlek och tillgifvendet, samt nedkallar öfver Eders Kongl. Maj:t och och landet Guds nåderika beskydd och välsignelse; anhållande bondeståndet i underdånighet att städse få vara inneslutet i Eder Kongl. Maj:ts ynnest och bevågenhet. Såsom man finner, talas här ingenting om hvad som utgjorde hufvudamnen för de föregående talmännens utgjutelser, nemligen prins Gustafs död, konungens sjukdom och den kal. familjens förökning. Bonståndets talman hade ensam den rigtiga takten, att gömma talet om dessa familjförhållanden till de enskilta uppvaktningarne, och att på rikssalen endast tilltala konungen i hans egenskap af regent. Påföljande dag, fredagen, erhöllo alla helsningsdeputationerna företräde till konungen och den kgl. familjen. Landtmarskalken talade ännu en gång, enkelt och hjertligt, om konungens samiljesorg och sjukdom, yttrande derom sannt: Sällan har väl ett folk varmare bedt för sin konung än det svenska, eller ett tacksamhetens jubel varit enhälligare och lifligare än det som utgick från hvarje del af fäderneslandet, då E. M. med återvunnen helsa kunde återtaga sin spira. Konungens svar bärå bar en lika hjertlig prägel. H. M. yttrade hufvudsakligen: pen tillgifvenhet hvarpå jag rönt, under en långva: rig sjukdom, så många prof, har gifvit en ny helgd åt mina pligter mot fäderneslandet. Folkets kärlek lättade den spira Jag återtog, ehuru tacksamhetens förbindelser förökat dess tyngd. På Mina afsigters renhet, i Mina bemödandens allvar, hvilar Mitt hopp att kunna föra densamma till Sveriges ära och välgång. Ärkebiskopen höll åter långa haranger, om K. Maj:ts af sorger och sjukdoms-anstötar svårt äfventyrade helsa, som ytterligare hotades af koleran: om den kongl. familjens tvänne nya uppblomstrande Attlingar, och slutade dermed att till den Svenska kyrkans höga Ofverhufvud se Kyrkans män med förtröstan upp, tacksamme för dess ordnande, sammanhållande och värdande hand emot söndringslystna försök och oklara, om än sromsinnade, hugskott: hvarefter Ärkebiskopen nedkallar Nåd och välsignelse af kyrkans allsvåldige Stistare och Herre öfver H. Maj:ts, på Christendomens hällebergsgrund hvilande omsorger för både det kyrkliga ooh borgerliga, med hvarandra förenade (märk väl!) samhällets trygga bestånd —. Konungen svarade härpå vackert: uvärdige tolkare af vår heliga Troslära, kunnen J bäst uppsatta den tröst som Religionen, under prösningarnes långa timmar, skänker, och J veten att denna tröst är den enda rätta, den enda hugsvalande. Borgareståndets talman yttrade, i något förändrade ordalag, detsamma som i svaret på throntalet. Bondeståndets talman är äfven här den lyckligaste af alla. Börjande med säderneslandets väl öfvergår han derifrån till de kongliga samiljelörhällandena, uti följande hjertliga och väl valda uttryck: pen tid, som förflutit, sedan Folkets Ombud sist åtskiljdes, har inneburit både sorgliga och glädjande tilldragelser, som djupt måste inverka på E. K. M:ts och Dess Familjs hjertan. Det sorgliga, som timat, är, ty värr! oss alla alltför väl bekant. Vi vilja icke ånyo upprifva de sär, som knappt hunnit läkas. Sorgen inom Konungaborgen har haft sin genklang i hela jandet, och ingen hydda finnes inom Sveriges landamären, dit saknaden och deltagandet icke banat sig väg. Detta deltagande ökades genom de farhågor för en än smärtsammare förlust, som nästan samtidigt uppstodo, i följd af den svara sjukdom, som hotat E. K. Mets, för oss alla så dyrbara, lif. Det är vid tillfällen, sådane som dessa, som undersätarnes kärlek visar sig osminkad och i sin vackraste glans. Den som sett, med hvilken oro och med hvilka känslor al fruktan och hopp hvarje budskap från hufvudstaden, under denna tid, i landsorten väntades och emottogs, kan bäst derom döma; och då Försynen slutligen hörde landets böner och återskänkte E. K. M:t helsan, höjdes, under tårar af den innerligaste glädje och rörelse, ett helt folks lof och tacksägelse ull den Högste, af hvilken all god gäfva kommer.