Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1853, sida 1

— ——— Deichman! utbrast Fredrik, i det han vänligt klappade honom på skuldran; ja, jag tackar er af hela miti hjerta sör edra råd, hvilka röja lika mycken klokhet som nit för kronans bästa. Och för att gifva er ett bevis på att jag förstår att uppskatla ert värde, så utnämner jag er från denna dag till mitt konferensråd. — Ers Majestät! sade den högvördige mannen i högsta grad öfverraskad, men kungen lät honom icke sortsara. — Nej! sade han, jag vill inte höra några tacksägelser, min gode biskop; ty det är endast en enkel handling af rättvisa. — Gör nu det, som ni uttänkt. Tala med Möinichen, och kom osta till mig, så att jag får veta hvad ni upptäckt. Och nu, Gud vare med er! På detta sätt fick Deichman icke tillfälle att uttrycka hvad han kände vid emottagande af detta utomordentliga bevis på kungens nåd; men han beslöt att vara dubb elt nitisk i det hvärf, som han åtagit sig; han begaf sig genast till Möinichen, och just då han körde in genom porten, smögo sig tvenne äldre herrar ut derifrån — det var exmilitären och skrifvaren, hvilka lemnat nyckeln till den hemlighet, hvarom biskopen ville rådgöra med justite-rådet. En timme efter sedan Deichman lemnat kungens kabinett, såg man Fredrik IV och Anna Sophia nere vid stallbyggningen, der de väntade att få sin vagn förspänd. Under tiden vore de omringade af en hel mängd fattiga, hvilka der voro vana att mottaga gåfvor ur deras händer. Här fick en enka af drottningen varma kläder till sina faderlösa barn; der talade kungen några vänliga ord med en gråskäggig krigare på träben, under uvv han räckte honom en icke obetydlig penningesumma. Korteligen, hvar och en blef tröstad och hulpen, och då drottningen satt i vagnen vid den älskade Fredriks sida, och hon såg huru tacksamhet