Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1853, sida 2

HH — T0 nnmn2———————ö— — eder hvarje fröjdeoch glädje-stämma, hvarje sång af brudgum och brud, qvarnens hjul och lampans ljus! — (Guds död, biskop! Har ni funnit nagon trolös emot oss? utropade Fredrik i detsamma han med ovanlig häftighet for upp från stolen. — Under mitt icke korta vistande härnere, Sire! har jag tyvärr funnit manga, hvilkas läppar äro fulla af Svek och bedrägeri, och under hvilkas tungor olycka och orätt bo; från sitt bakhåll dräpa de oskyldiga; deras ögon speja efter den svage. Gafvor väga mera, än rättfärdighet i Ers Majestäts tjenares händer. Ja, de oförskämde, de rodna icke öfver att vanhelga den ädla drottningens höga namn till en listig ursägt för sina underslef och sin otrohet, i det de föregifva, att gåfvorna inflyta i Hennes Majestäts enskilda kassa, och att det är drottningen, som utverkar, att de sökta nådebevisen erhållas. — Blixt och dunder! utbrast den förbittrade konungen, under det han med pilsnabba steg ilade fram och tillbaka på golfyct, som om han genom denna kroppens rörelse ville bekämpa själens. IIvad är det ni nu berättar mig? Det måste på det strängaste undersökas. Jag skall kalla in drottningen hit, så att vi i hennes närvaro kunna tala vidare om den här saken; ty det är ju hennes för mig sa dyrbara namn, som blifvit skymfadt. Ha! det skall, det måste hämnas. Med dessa Ord skyndade han till bordet, fattade silfvärklokåg med den af harm darrande handen och ringde starkt. . Ögonblicket derefter inträdde den gamle Liders från förmaket, kungen ilade emot honom med dessa ord: — I dag gifver jag ingen audiens, Andreas! Här får ingen komma in och störa oss! Hör du, icke en enda! (Forts.)