Kossuthis bref öfver den orientaliska srågan. (Tin svar på inbjudningen att bevista mötet i Stafford.) Sir, — jag har just emottagit eder skrifvelse af den 22 Sept., deri ni gör mig den äran att bjuda mig till att bevista mötet i Stafford, som skall hållas nästa Måndag, för att inlemna en böneskrift till hennes Britaniska majestät angående Rysslands infall i det turkiska rikets provinser. Mina dyraste och heligaste intressen — både såsom man, såsom fäderneslandets och frihetens vän, och såsom medlem utaf mensklighetens stora familj — stå i den innerligaste förbindelse till de nuvarande förvecklingarne uti Orienten; dessutom är jag Turkiet en evig tack skyldig, emedan det var dess sultans ädla och manliga beslutsamhet, som räddade både mitt och mina följeslagares lif, undan de kristne despoternas blodtörstiga förföljelser, sedan mitt fädernesland blifvit störtadt — icke genom ryska vapen, utan genom samma politik hvars fortsättning — d. v. säga andra akten af samma sorgspel — nu uppväcker eder harm. Jag kan derföre försäkra eder, Sir, att jag hvarken nu eller framdeles skall försumma att till det yttersta anstränga alla mina krafter för att befrämja det turkiska rikets lagliga intressen. Med innerlig glädje ser jag derföre att Staffords borgerskap ämnar handla i samma riktning, och jag skulle med tacksamhet hafva antagit eder bjudning, om icke följande tvenne omständigheter hindrade mig derifrån. Hade jag blifvit anmodad att inför Staffords borgare hålla ett tal i detta ämne, så skulle min närvarande ställning gjort det omöjligt för mig att icke uppehålla mig vid den turkiska frågans nära sammanhang med mitt eget älskade fäderneslands framtid, samt vid den stora fördelen som skulle tillkomma frihetens sak om Turkiet kraftigt understöddes i dess kamp emot ryska craren och hans bundsförvandter. ena sidan är jag öfvertygad att hvarje dylik opinionsyttring skulle i ännu högre grad hafva väckt Staf