Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1853, sida 2

I1 01 UU D111 25 .... studium af denna konst och aldrig får upphöra att uppmärksamma vetenskapens framsteg, borde det väl få låta litet främmande, att i hvar vrå höra bedömas en inslammation, en feber och helt ogeneradt tillrådas china, calomel, digitalis 0. s. v. Finnes det blåstrumpor i någonting, så är det i medicinen och Carlanders skämtsamma indelning, af menniskorna uti läkare och patienter, torde icke allenast blifva fullt tillämplig, utan kunna utsträckas derhän att de blifva läkare allehop. Vi hafva alls intet deremot, ehuru vi kanske misstänkas att höra till skrået, ty en ofantlig välmåga skulle ju deraf uppstå i landet. Endast den önskan våga vi yttra, att allmänheten behagade godhetsfullt sjelf göra sina studier, ty läkarnes öfriga sysselsättningar förhindra dem — åtminstone tills vidare — ifrån att med roten upprycka den der okunnigheten. På redaktioneus utfall emot de unge läkarne svara vi blott att den unga fyren är sig lik, i hvilken riktning han skall börja sin bana. Xx. Det skall vara oss ett nöje att med några ord besvara den godmodige insändarens bemödanden att på ett vän igt sätt tillrättavisa våra oförgripliga yttranden rörande några delar af läkarekenstens utösning. Ehuru ämnet verkligen skulle kunna ge anledning till ätskilligt tal, måste vi dock inskränka oss till några få punkter. Angående föreskrifvandet! af läkemedel, hvilkas verkningar man ej på förhand känner, så vidblifva vi, hvilka svårigheter än med saken må vara förbundne, att häruti ligger ett fel, som, ehuru ganska vanligt, dock vidrör gränsen af charlataneri, och kommer lätt in på dess område. Det är en falsk föreställning, hvilken gjort sig gällande i detta fall, som vållat mycket ondt, nemligen att läkaren alltid anser sig tvungen att ,ordinera något, antingen han känner sjukdomen och botmedlet eller ej. Det måste med glädje erkännas, att vi äro på en återgång ifrån det verkliga qvacksalveri, som sålunda under icke aflägsna tider legat inom lakarekonsten. Dock finnas ännu i dag läkare, hvilkas egentliga vetande består uti receptskrifningskonst. Följande händelse torde icke sakna motstycke på någon ort eller under någon tid: En person infann sig hos en läkare i Stockholm, som på den tid åtnjöt ett högt anseende, för att erhålla råd. Han började nämna några sjukdomssymptomer. Under tiden satt läkaren och skref. — lär är recept! — Men här tillkomma ytterligare de symptomerna— Ett streck och ett nytt recept under det första — Men har tillkommer ännu en sak — Det tredje receptet var på ögonblicket färdigt — Utan att åhöra alla symptomerna, för att deraf fatta en klar sjukdomsbild, utan att ge sig ro att forska efter sjukdomens grundorsak och väsen, — skref vår läkare recepten med löpande penna. De dyra läkemedlen förskrefvos. Om de hjelpte finner en hvar att det berodde på en slump. — Detta hände med en af Stockholms mest ansedde läkare, och händer säkert alla dagar. Hvilka olyckor hafva ej vållats af denna okunnighet om medlets verkan och lättsinnet att gifva föreskrifter innan man tagit reda på sjukdomen! Hvem räknar alla offren för de medicinska giftmedlen, hvilka under många år opåtaldt annonseras i alla Stockholms tidningar af en medicinens doktor? Hahnemann och hans lärjungar äfvensom vattenkurens idkare hafva oblidkeligt gisslat dessa missbruk, hvadan äfven numera den upplyste läkaren tager sig bättre till vara. Och ändock händer det hvarje dag, att läkare, med den största bestämdhet, gifva föreskrifter, som innebära lika bestämda misstag. Huru länge har man ej förbjudit förtarandet af kallt vatten i febrar? Man gör det ännu i koleran, oaktadt erfarenheten visat, att kolerasjuke blifvit friska blott genom ett ymnigt drickande af kallt vatten. Den sjuke får förgäfves tigga om ett glas vatten att stilla sin olidliga törst med. Naturen föreskrifver nemligen här, som nästan öfverallt, då man rätt lyssnar till dess röst, sjelf läkemedlet. Läkaren förbjuder på det strängaste detta läkemedel, och den sjuke dör, men dör — efter konstens reglor. Insändaren har med skäl anmärkt, att föreskrifvandet af brödpiller, hallonsirap och allt hvad man kan hafva i den vägen, måste betraktas såsom psykologiskt verkande medel, för att möta den fixa id6, som finnes hos en del menniskor, till följd af århundradens genom lakarne inpräglade förmaning, att man nödvändigt måste få ett recept för att bli frisk. Det må vara att saken häruti kan äga ett försvar, men vi känna verkligen tillfällen, då den sjuke ej haft en sådan ide, då han tvertom anhållit att blifva förskonad från hvåkje på höst — D SS 1 131 ra PC HN 214 4 10 1