Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1853, sida 2

ning af talfriheten, utan blott af talfråckheten. (Insändt.) Suum cuiqve. Ulaf en uti Handelstidningen för den 8 dennes Insänd artikel, rörande den nya universalmedicinen Revalenta Arabica, har red. tagit sig anledning, att för läkarne hälla en liten föreläsning, som på ett knapphändigt sätt ånyo framdrager några beskyllningar emot läkarekonstens idkare, hvilka ofta förr blifvit gjorda påde på skämt och allvar. Ämnet är icke alldeles oförtjent af uppmärksamhet, och i förlitande på redaktionens kända liberalitet emot insändare, vilja vi våga en närmare utredning af detsamma, äfven med risk alt upptaga så mycket utrymme, som några annonser om Revalenta. Redaktionens egen lilla artikel erbjuder otvunget vissa utgångspunkter, hvilka vi, sine ira et studio, vilja begagna. Första gravamen emot läkarne är, att de Åofta föreskrifva läkemedel, hvilkas verksamhet, åtminstone för det fall då de ordineras, är den föreskrifvande ganska obekant. Härtill svara vi: pharmakodynamiken eller läran om läkemedlans verkan är en del utaf pharmakologien, som grundar sig endast på erfarenhet, men emedan en menniskas lifstid ej skulle räcka till för de millioner rön, hvilka erfordras för att vinna visshet om blott en del af de kända läkemedlens verkan, så nödgas man äfven begagna andras erfarenhet, ur böcker tillegna sig resultatet af andras forskningar. Red. må emellertid tro oss, att denna kunskap icke är så lätt att inhemta. Man antager ett läkemedels verkan vara produkten af den conflict, som uppkommer mellan medlets mekaniska, kemiska och dynamiska krafter, och den lefvande organismen, denna produkt likväl underkastad talrika modifikationer, beroende på medlets form, sammansättning och ingifningssätt, samt de olika organer, med hvilka det sättes i beröring, jemte en mängd individuella och tillförlitliga förhållanden, som böra tagas i betraktande. För att rätt uppskatta denna verkan förutsättes alltså hos läkaren ett grundligt studium af physiologien, allmänna och speciella pharmakologien med flera medicinens hjelpyetenskaper. Då nu härtill kommer, att menskliga organismen kan anses som totaluttrycket af den allmänna verldsorganismen, hvars fenomener deruti äro afspeglade, förenade och modificerade till en högre potens, och att detta lif äger hemligheter, som tyckas ligga oss ganska nära, men hvilka endast äro kända i Guds rådkammare, så bör det icke förundra, om Ådet inträffar ofta nog att läkarn ej med apodictisk visshet kan säga: så och så skall detta medel verka. Vidare heter det, att läkarne mången gång föreskrifva brödpiller, som inte kunna verka, utan igenom patientens inbillning och tillit till detta Åarcanum! I denna sats äro läkarne anklagade för en hög grad af charlataneri, men vi tro knappt att red. menat så illa som det ser ut, utan snarare att den tillfälligtvis har någon bekant, som blifvit kurerad med dylika piller. Denna oskyldiga medicin lärer nemligen endast brukas hos patienter, som inbilla sig lida afen viss sjukdom och icke på något upptänkligt sätt kunna öfvertygas om motsatsen. Deras lidande är då af psysisk art och läkarn åger full rätt, att bota den ena illusionen med den andra, i synnerhet som detta slags patinter eljest vanligen falla i händerna på qvacksalfvare, de der icke göra sig samvete af att använda medikamenter och kurer, hvilka i sin ordning kunna förorsaka verklig sjukdom. Tillägget att ÅRevalentan är blott konseqvensen af detta beteende visar sig alltså bero på ett tydligt misstag, om använningssättet af de famösa brödpillerna. Vi komma nu gtill det hufvudsakligaste ämnet, vi önskade vidröra, nemligen den Åvarning läkarekonstens idkare sägas böra hämta utaf dylika bedrägerier, hvilkas framgång icke otvetydigt läggas de förra till last, emedan de 4kunderhålla mängdens okunnighet genom sina mystiska formler och genom anspråken på en blind och oemotsäglig auktoritet. För sekler tillbaka, i Alkemiens och Nekromantikens dagar innebar denna tillvitelse en sanning, och Molliere och Hollberg hafva råttvisligen gisslat den okunnighet, som dolde sig under mysticismens slöja. Men i vår tid, i midten af upplysningens tidehvarf, är det alldeles omöjligt att läkarekonsten och dess idkare skulle kunnat undgå den klara belysning, som strålar öfver medicinens anförvandter, de öfriga naturvetenskaperna. Talet om mystiska formler är alltså, som vi snart skola se, helt och hållet gripet ur luften och blott en qvarlefva af den chargon, som lämpligen användes om theaterläkarne i allongeperuker. Se här vår bevisning: latinska språket qvarstår ännu såsom hufvudsakligt för nomenklatur och terminologi uti samtlige naturvetenskaperna. Det är bestämt, koncist ochbegripligt i alla civiliserade länder. Öfversättningsförsöken hafva ej rätt velat lyckas, och latinet kan tills vidare icke undvaras. Läkarne äro derföre tvungna att nyttja detsamma, och receptet är blott en reqvisition hos apothekaren, på ett språk som de båda måste känna. Deras latin är kanske icke ciceroniansk, men deremot så enkel, att den lätt fattas af vanlig skolbildning. Det hemlighetsfulla hos receptet skulle då ligga i abbreviationerna och tecknen. Hvad de förra beträffar, så äro de en nödvändig tidsbesparing för hvarje läkare med någorlunda utbredd verksamhet och bestå som vanligt uti att skrifva blott halfva ordet, stundom endast begynnelsebokstafven. Se här ett exempel: läkarn föreskrifver några droguer, som böra göras till piller I af två grans vigt, han uttrycker detta sålunda: Msfppgr. II, i stället för att skrifva: Miscentur (ut) fiant pillulie pondere granorum duorum. Hvad tecknen angar, så funnos fordom en mängd sådane i alla vetenskapliga skrifter. Hvane metall t. ex. hade sitt eget tecken, men i medicinen begagnas nu blott de, som uttrycka vigten, och dessa äro så enkla, att de samt och Ores Ä i mmadalradtting 4 4 rac