Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1853, sida 1

den lilla staden, hvars röda tak vänligt skimrade i morgonsolens strålar. Ändtligen stannade sorvagnen framför posthuset i Dannenberg. Den äldre skyndade genast in och begärde tvenne ridhästar till nästa station på den till Mecklenburg ledande postvägen. Man svarade honom, att hästarne behöfde ännu en god timmes hvila, emedan de dagen förut blifvit mycket ansträngda. Man bad honom under tiden att tillika med sin reskamrat vänta i det närbelägna värdshuset. Det lönade icke mödan att kämpa emot den jernhårda nödvändigheten, och sålunda begåfvo sig båda till värdshuset, i hvars gästrum de träffade stadens amtman och en af hans vänner, en köpman ifrån Hamburg, hvilken redan vid middagstiden skulle fortsätta sin resa till Magdeburg och som den förre ända hittills hållit sällskap. Vid de båda främlingarnes inträde afbröto amtmannen och hans vän sitt samtal och betraktade dem med förundrade blickar. I synnerhet fästade de dem med ständigt växande nyfikenhet på den yngre, och vexlade några tysta ord med hvarandra. Deras uppmärksamhet stegrades med hvarje ögonblick, och ändtligen hviskade köpmannen med triumferande min amtmannen ett namn i örat. Denne ilade genast ut och försvann i posthuset. Strax derpå blef det ytterst lifligt i Posthuset och i dess grannskap. Postiljoner och drängar sprungo hit och dit, ropande om hvarandra, vagnar och hästar fördes ut, skrapades, putsades och borstades, och några minuter sednare inträdde postmästaren med djupa bugningar i gästrummet och frågade de båda fremlingarne med djupaste vördnad, om de icke föredrogo att i en beqväm vagn fortsätta Sin resa till Mecklenburg. Desse sednare betraktade den undergifne postmästaren med det tydligaste missnöje, och den äldre sade i en nästan barsk ton: — Har jag inte uttryckligen sagt er, herre, att vi