Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1853, sida 1

utan på konungens befallningshafvande, som dock icke en gång ålägges, utan endast eger att derom väcka fråga; och då denne myndige embetsman behagar tänka på saken, eller om t. ex. enskilte skulle lyckas förmå honom att tänka derpå, så kan han göra sin individuella åsigt i allt gällande; ty folket i orten behöfver ej rådfrågas; ingen form är bestämd för utrönandet af dess tankesätt, utan hr landshösdingen eger, efter samråd med sakkunnige mån, hvilka han sjelf kallar, att afgilva förslag, hvilket naturligtvis förutsätter, att han ock kan anse intet förslag behöfvas, om de sakkunnige med honom instämma. Hvilken sakkunskap, som vid dylika tillfällen ofta kommer i fråga, derom vittnar beklagligen vår ekonomiska lagstiftnings-historia tillräckligt, för att betaga till god del all förtröstan på det nådiga löftet. Dessutom fanns ju redan i 9 af 1827 års förordning samma löfte — och vi måste således ännu en gång fråga: hvarföre ej det sättet till lämpliga stadganden för hvarje ort heldre användes, än att påbjuda en allmån norm för hela landet, hvilken blott förlänger kifvet om principen och osäkerheten om någonsin förnuft och rättsbegrepp och erfarenhet få tillfälle att göra sig gällande. Det hörer verkligen till det oförklarliga, att ännu på 1850-talet vårt lands regering kan bibehålla alla dessa kameralistiska gamla fördo— mar om hemmans-grundens lämplighet för dylika rättsoch ekonomiska förhållanden, som här äro i fråga. Inom sjelfva det embetsverk, hvilket dock i det afseendet, nästan kan anses kämpa för hela sin existens, då embetsverket vore till stor del obehöfligt om svenska jorden blef frigjord för statsförmynderskapet, och befriades från de onödigtvis invecklade beskattningsgrunderne, samt om jordeboksluntornas resultater finge ingå i ett enkelt jordregister, der frie mäns fria disposition af sin jord blott antecknades såsom en kontrollerande ordningsanstalt, men ej såsom ett hinder för behöfliga förändringar i egande-rätten — med ett ord, inom kammar-kollegium, stridde förgäfves två af dess utmärktare ledamöter, hrr Falkman och grefve Wrangel, för bibehållandet af åtminstone ett förnuftigtvis antagligt begrepp om besutenhet, då något visst stadgande derom ansågs behöfligt. Men hvad hjelpa skäl, då man har att motstå häfdens och förvaltnings-inertians dyrkan. En viss hemmansdel, blef den norm, som våre statsmäns vishet bestämt för jordklyfning; och denna norma antogs: förmodligen för att ej gifva egande-rätten större frihet och ej inleda de idoge, men mindre förmög na i lusten att bosätta sig och vinna sjelfbestånd: icke en gång till y6:del, hvilket förr aldrig ansetts skadligt, utan till t:del af det obestämda, men heliga begreppet om hemmanstalet). Detta medför naturligtvis den vidunderligheten, att då den undanklyfda åttondedelen kan vara lika väl den sämsta, som den bästa delen af hemmanet, och tvärtom, så är der) Som bekant är finnes hemman, som hafva flera tusende tunnlands egovidd, då andra finnas, som knappast hafva hundrade; somliga med god, odlad eller odelbar mark, alltigenom, då andra ej hafva en tjugondedel, ja kanske knappast en femtiondedel odelbara eller inägor. — An