—— ————— ö—? ————— — hela veckor igenom nödgats hungra och törsta, srysa och sosva på den hårda marken, Mina skönaste förhoppningar har jag sett, den ena efter den andra, tillintetgöras — det lilla jag vunnit, har jag åter förlorat — mina bästa vänner och kamrater äro döda, fattiga eller öfvergifna; trött och gammal återvänder jag till mitt hemland. Min reskamrat har det inte gått stort bättre — när allt kommer omkring, så är äfven han inte mycket lyckligare än jag. — Efter dessa fredliga och nästan rörande ord, hvilka talaren rigtade snarare till sin följeslagare, än till värden och hans gäster, sprang han upp och gick med sänkt hufvud, mörk panna och klingande sporrar några gånger fram och tillbaka i det låga rummet. Värden och bönderne, hvilka icke tycktes hafva begripit mera af hans ord, än att han vore en olycklig man, följde alla hans rörelser med stirrande blickar; men skolmästaren lade pekfingret på näsan, gaf sig utseende, som om ett klart ljus plötsligt gått upp för honom. De äro — sade han och knäppte några gånger med fingrarne, men blef likväl skyldig fortsättningen. Emellertid uppstod hos honom den tanken, att desse från Afrika till Vorpommern resande måtte vara om icke just skolmästare, åtminstone lärde liksom han sjelf. Menniskan är alltid böjd att förklara allt oförklarligt efter Sig Sjelf. Och sä tog han, då ryttarne vände sig bort, bibeln ifrån fönsterkarmen, ropade på Lena, värdens dotter, och lät henne läsa ett ställe, som han uppslog med de orden: sva du ännu läsa ditt veckospråk? Flickan läste: — Herren — är — hardt — när — them — som — ett — förkrossadt — hjerta — hafva — och — bjelper — them — som — eu — bedröfvadt — mod hasva. — Bra läst! sade skolmästaren med eftertryck.