Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1853, sida 1

——————— —— ———— — ——— drickande vid det stora och tunga granbordet och samtalade med värden och värdinnan om verldsoch byoch hushälls-angelägenheter. Emedan de sleste voro af slavisk härkomst, så fördes samtalet för det mesta på nedersachsisk-vendiska dialekten, som ligger i evig sejd med den oskyldiga bokstasven h, alltid fördrifver den derifrån hvarest århundradena anvisat den plats, och kastar den dit, hvarest etymologerne och orthographerne icke vilja tåla den. Blott en enda af dem betjenade sig, i det stolta medvetandet om sin ädlare härkomst och sin högre bildning, icke af denna dialekt — det var herr skolmästaren ifrån en kyrkoby i grannskapet, en lång, torr och mager gestalt med blekt skrynkligt ansigte, hvars näsa hade en påfallande likhet med ett storknäbb. Såsom till hälften prest och ofantligt kunnig man, och såsom en son af provinsen Kalenberg, hvars innevånare låta höra ett au, der de vendiska bönderna åtnöja sig med ett o, och hvilka såsom äkta Germaner icke veta afnågon fiendskap mot h, ansåg han det under sin värdighet att tala platttyska. Rökande ur en lång pipa åhörde han med djupsinnig min det lifliga pratet, och inblandade här och der några högtyska ord, hvilka af de öfrige närvarande emottogos med tyst vördnad, såsom underbarå orakelord. OTaKEIOT Skolmästaren hade just börjat en liten utslygt öfver krigsryktena bortifrån Turkiet, då värdinnan, som med sin lilla yngsta son Stod vid fönstret, med åsidosättando af all aktning, för den talande andliga politikern, plötsligt ropade helt högt till sin man: Ser du Christoffer, såna besynnerliga menniskor rida in i byn! Vid dessa ord skyndade alla till fönstret och betraktade de ankommande, tvenne ryttare i främmande drägt. ÅDe der måtte ha ridit ett ansenligt stycke väg! sade värden; de stackars djuren kunna ju knappt slå801 ÅNå ja, ryttarne äro när allt kommer omkring lika