Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1853, sida 1

Siander ej j kunde lyckas oa tre ; Andbeslut för återupplifvandet om striden för inskränkningar i den visst ej öfverdrifna frihet, som 1827 års förordning lemnat i fråga om disposition och åtkomst af jord, glädde man sig åt, att den striden nuskulle vara slutad, då till stor förvåning den ifrågavarande nya förordningen utkom, och åberopade fsåsom skäl till sitt oväntade framträdande äfven Rikets Ständers i ämnet gjorda framställningar; — dessa för mera än 20 år sedan väckta, genom voteringsmachineriet för 13 år sedan genomdrifna, men sedan till förgätenhet lemnade försök, att inskränka just den frihet, som synes vara bästa medlet att försona den stora, arma och ofta olyckliga massan af folket med det onaturliga förhållandet, att ej kunna af samhället få anvisad en enda liten fläck, der de äga rätt att åt sig uppföra en boning, bibehålla ett hem, och med sitt arbete försörja maka och barn. En 25-årig erfarenhet af, att det ej är sjelfva denna i öfrigt temligen begränsade frihet, som vållat de mindre lyckliga förhållanden, som utvecklat sig vid sidan af en förökad produktion, en stigande konstflit, en till det praktiska mera riktad bildning, utan att anledningarne dertill måste sökas i helt andra riktningar, har då ej kunnat beveka vår nuvarande parti-regering, att afstå från sina själafränders mot alla upplystare begrepp om menniskorätt och all erfarenhet om sambhälls-fördelar stridande bemödanden, att fjättra folket uti de olidligaste af tvångslagars band — de som hindra eller försvåra medborgarnes sträfvanden till förbättrande af sin belägenhet och ett friare begagnande af sina förständsoch förvärfs-krafter. Hon har ej lyssnat till tidens röst — ej besinnat att ydels sekel numera förmår att mäktigt förändra en nations behof och begrepp om bästa medlen att dem afhjelpa — ej begripit att sjelfva den långa officiella tystnaden af vår söndrade ståndsrepresentation bevisar bäst af allt, att hela denna fråga om inskränkning af en lyckligt vunnen allmännare rättighet var en lumpen partisak, framkallad af egoistiska intressen, händelsevis understödd af okunnighet, fördomar och förvillande uppgifter; utan går nu, att ytterligare, genom lika omogna som orediga stadganden, inveckla några af de för menige man mest vigtiga förhållanden; de nemligen, som angå behörigheten och lagliga formerna för hans bosättning och dermed sammanhang egande förvärss-tillsallen. Ingenting har kunnat inverka på hennes ensidighet. Icke åsynen af en stor del orters belåtenhet med hufvudgrunderna i 1827 års författning; icke pröfningen af de oftast obevista framställningarne om dess skadlighet i några få andra delar af landet; icke den lätt uträknade orimligheten, att taga till grund för klyfning, den så obestämda normen af ett visst hemmans bråk, eller för afsöndringen ett visst bråk af egorymden, då derigenom, den ene hemmansegaren kan få afsöndra tusental tunneland mark, då den andre ej får afsöndra ett halft tiotal; icke en gång den tydliga olämpligheten, att i dylika saker, då nota bene enskild rätt och frihet skola underkastas dylika tvångslagar, stadga samma grunder för så olika naturförhållanden, som i vårt AAA XXX KU OR O GER ——