Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1853, sida 1

— så trötta, mente en af bönderna. ben ene sitter åtminstone så på sin häst, som om han hvarje ögonblick skulle falla af den! Ryttarne stego af. Värden skyndade dem till mötes. En hop unga Wender med gloende ögon och vidöppna munnar följde dem. Värden ropade sin dräng, befallte honom att föra hästarne i det bästa stallet och inbjöd främlingarne i sitt hus. Deras inträde i gästrummet försatte de närvarande i ny förundran. Den yngre var en hög, välväxt, bredaxlad gestalt, samt tycktes vara omkring 30 eller 35 år gammal. Hans solbrända ansigte bar nägra spår efter koppärr, haka och läppar omgåfvos af ett vårdslösadt, yfvigt skägg, och en svart peruk betäckte hans hjessa. Hans min var vänlig, blicken i hans mörkblå, lifliga och eldiga ögon förrådde en tilltagsen ande och en fast vilja. Han bar en rock af groft brunt kläde med en knapprad, ett tätt åtsittande läderkyller, höga ridstöflor med jernsporrar. Hans händer betäcktes af hjortläders-handskar, hvilkas kragar räckte ända upp till armbogarne ... Den andra fremlingen tycktes vara omkring tio år äldre än hans följeslagare. Hans växt var mindre kraftfull och hög; hans anletsdrag hade ingenting särdeles påfallande, men visade ett uttryck af don yttersta matthet, som äfven ser sig tillkänna i hans gång och hållning. Af hans finare kläder skulle man kunnat draga den slutsatsen, att han tillhörde ett högre stånd än den andre. Båda talade en dialektlös högtyska, hvilken då och då utmärkte sig genom en något fremmande betoning. — Huru heter den här byn? frågade den äldre. — Waddeweitz, min herre! svarade Wendern. — Huru heter nästa poststation åt mecklenburgska gränsen till? — Dannenberg. ON — Dannenberg! ropade ryttaren med blixtrande ö