Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1853, sida 1

—4:———— hon trodde det äfven, ty hon var ju ännu ett barn, — — i morgon skall jag släppa dem tillsammans! Och dagen derpå skaffades den stora häckburen, och steglitzen släpptes dit tillika med kanariehonan, hvars sorgliga qvitter inte Amalia kunde förstå . . hon hade ju fått till make en så grann och lysande fågel! . Men Amalia ångrade snart hvad hon gjort Steglitzen var stolt och elak, och ofta måste Amalia försvara sin älskling för hans misshand lingar .. men hennes far sade att säglarne altid bruka slåss först innan de blifva goda vänner. . Amalia lugnade sig således, ehuru hon tyck te sig finna detta sätt att stifta vänskap någo! besynnerligt. En morgon hörde hon icke ho: pans vanliga melankoliska qvitter ifrån buren — hon skyndade opp för att se efter hvac som kunde vara orsaken, och då fick hon st sin älskling ligga död på botten af buren, ihjäl hackad af den elaka steglitzen. . Amalia begret sin vän, och gjorde sig bittr förebråelser, men lugnade sig snart då hen nes far öfvertygade henne om att det osfthänder så der med de oskaliga djuren, och at man inte borde lägga det på sinnet! . (Forts.)