få utsträcka den genom bruket än ytterligare. Saken har emellertid väckt mera sensation ibland mängden, än de som lekt med detta vapen lära föreställt sig, och icke ökat hvarken polismästarens eller öfverståthållarens popularitet. Då den olvannämnde beryktade kungörelsen år 1850 utkom, blef den, såsom ännu torde vara i minnet, strängt och rättvisligen klandrad i Aftonbladet och derefter äfven i några andra tidningar, samt gaf jemväl justitieombudsmannen anledning till en anmälan hos konungen, som naturligtvis blef utan resultat. Vederbörande voro då så brydde, särdeles derföre att öfverståthållaren bland de uppräknade lustbarheterna, på hvilkas hållande tillstånd skulle begäras (och för hvilket polisens tjensteman dessutom låter betala sig lösen, utan att han synes äga rätt dertill), — att man ibland dessa äfven hade helt behändigt insmygt föredrags hållande, och detta både i offentliga och privata lokaler; detta blef svårt att försvara. Man lärer derföre vid den tiden underhand låtit förstå, att detta i det hela var ett misstag, och att det aldrig skulle komma ifråga att tillämpa förbudet eller nödvändigheten af tillständs begärande från polisen för föredrags hällande. Hurudan meningen var ser man nu af det förut omförmälta målet. I öfrigt hafva Stockholmsboerne, under afvaktan på riksdagen, på kungliga familjens ankomst, på theaterns belysning med gas, för hvilket en särdeles praktfull krona är anskassad, m. m., endast haft några smärre sociala fenomener att sysselsätta sig med, hvilka dock till en del äro besynnerliga nog. Det mesta uppseendet har väckts af den sjuårige gossen. Man tänke sig en sju års gosse, som är till den grad humoristisk, att han i flera timmar narrar ett par polisbetjenter medelst oriktiga uppgifter om sitt hemvist att marchera gata upp och gata ned med honom. Men också blef han nöjaktigt och exemplariter behandlad, nemligen insatt i cell och tre gånger agad med ris. Man föreställe sig blott ett skådespel på theatern, der alla lagskipningens apparater sättas i verksamhet för att bestraffa en sju års barnunge! — En mindre angenäm episod till våra kolerahistorier har äfven lemnats af de såkallade uteliggarne, hvilka om qvällarne gräft ned sig i och om morgonen stuckit upp hufvudet och derefter framkrupit ur gödselhögen vid hennes majestäts enkedrottningens stall, hvilken lyckligtvis synes varit privilegierad att få qvarblifva, för att lemna ett skydd, sådant det ar, emot nattkylan, åt en och annan husvill, bland annat härom dagen åt en arbetskarl, som ej kunnat få arbete, jemte dess åttaårige son. Detta har dock blifvit afhjelpt genom Tfattigbarackens öppnande, som skett i dag. Annu en märkvärdighet hafva vi lärt oss från kathedralskolan i Uppsala, der lärarne göra ett oförnuftigt bruk af käppen och slå lärjungar som ej kunnat rätt lära sina lexor, i hufvudet. Uppsala tidning innehöll sednast härom en berättelse, riktad emot en magister W. (namnet var ej vidare utsatt) hvilken ej tycktes hafva betett sig bättre än sjelfva rektorn, som är en bigott och mycket besynnerlig man hvilken också gerna slåss. Dessa brutaliteter förtjena allvarligare beifras än som sker, emedan de icke äro aldeles så isolerade som man föreställer sig. Det bästa botemedlet vore utan tvifvel att en sådan der liten högmodig och ilsken magister W. och hans konsorter sjelfve en vacker dag blefvo, med tillämpning af den såkallade lynchlagen, af någon behjertad stark far duktigt genompryglade, så att de finge känna huru det smakar. Ack, hvad sådant skulle göra godt åt det värda högmodet och det fromma hyckleriet! A — Pen 12 Å örember